fotografering (och annat?) med ddarriga händer

När jag hamnade i en svartvit värld fast jag var ute i det gröna

Ja, jag hamnade i en svartvit värld under min aftonpromenad i går eftermiddag.

Just den här bilden är skön även i färg, precis som verkligheten var, bara man tänker bort motorvägsbullret till höger om bilden. Det vackert guldgula gräset i vägkanten, det fylligt gröna trädet, skuggan och så landskapets linjer, allt gjorde det till en skönhet. Undrar om de förbisusande motionscyklisterna hade ögonen för det.

Men de efterkommande bilderna var så svartvita så det bara skrek om det, redan när jag gick där, så då fick även den här bli sådan, i homogenitetens namn.

Och försök gärna förstora bilderna, de är de värda tycker jag.

Visst blev det en hyfsad bild även i färg, men lite fadd i tonerna, på grund av det lätta motljuset som föll in snett från vänster, så jag var ganska säker på att bilden skulle bli svartvit. Färg skulle inte ge rätta stämningen, och det visade sig stämma när jag kom hem.

En gång i tiden bar jag ibland med mig två kameror, en med svartvit film och en med färg, men inte så ofta. Det var lite obekvämt. Digitalt är bekvämare, inte bara på det sättet och jag har blivit gammal och lat. Eller bara bekväm och trött?

Jag fortsatte att följa den gamla vägen, som svängde mer och mer mot motljuset, så jag fick använda vänsterhanden som motljusskydd. Tur att kameran då gick att hålla med högerhanden. Det känns lie roligt att gamla glömdahandgrepp dyker upp utan att man tänker på det.

Vägen skriver jag, men jag undrar om det egentligen inte är staketet som är motivet, fast det är ett modernt, kantigt, rationellt stängsel, och inte ett fint gammalt åldrat. Eller var det till och med så att det var reflektionerna i träet som väckte min blick.

Kanske var det därför som jag lite närmare staketet, så vi inte riktigt vet om bildens huvudroll spelas av vägen eller inhägnaden. Vad jag kommer ihåg är däremot att jag tänkte på hur blicken skulle kunna följa vägen in i bilden, så att intresset inte dog ut i fjärran.

Om nu intresset splittras av att vägen delar sig i två, eller det gör bilden mer levande vet jag inte, jag bara funderar och spekulerar. Vågar inte skriva analyserar, det låter så ambitiöst.

Jag gick närmare skkogsbrynet, men kameran besvärades fortfarande lite av sidoljuset. Jo jag vet, motljusskydd, men jag hade fel objektiv med mig, så handen fick fortfarande duga, men det begränsade fotovinklarna något när man fick anpassa positionen till vegetationen. Men det är ju också sådant som gör fotograferingen spännande.

Jag kunde förstås ha stannat kvar en stund och väntat in ljuset, men nu var det ju en promenad jag var ute på.