Samma väg och samma promenad, men nu i färg...

... ger andra bilder?

På ett sätt är det ju ingen skillnad från början, allt är bara en oframkallad råfil som  ger fotografen  möjlighet att form a bilden efteråt. Det som blev svartvitt i förra blogginlägget kunde ha blivit färgbilder och de i det här inlägget kunde  ha blivit svartvita. Men är det så enkelt? Det beror ju på, förstås, på fotografen, hur han eller hon tänker och ser vid i fotoögonblicket.

Ibland bara ser jag motiv , ibland tänker jag, och det kan gå bra det med.

Det jag kommer ihåg av denna bild är att jag ville ha med den svarta asfaltens kontrast mot de gröngula gräsytorna, oavsett  om bilden skulle bli i färg eller s/v  efteråt. det jag kommer ihåg bättre är människorna. Trodde först det var  ett sällskap på tre, ute på höstlovsäventyr,  kanske mor  och morfar och barn/barnbarn. Men det visade sig att mannens sällskap, landskapsarkitekten,  inte syntes på bilden och  det handlade om förstudie inför uppfräschning av den yttre miljön.

Mamman (hon med jackan i den obestämbara färgen) och sonen, var på skattjakt med kartan i mobilen.

Här syns ju tydligt hur onaturlig färgen  är på hennes jacka, den enda färgen  i bilden som inte harmoniserar med omgivningen.

Vilket skulle visas.

Trädet, stigen, muren formen, färgen...

...allt smälte ihop till en bild i mina  ögon. Mer var det inte...

Men här blev det genast  mer komplicerat.

Komposition, himmel och vatten och  lite land, men också byggnader och  i så fall vilka, och hur  exponera. I sådana här bilder litar jag  på  ögonen och vad de ser och vad som känns bra, ett sorts utnyttjande  av alla bilder man sett i livet och de avtryck de gett, en sorts inbyggd harmoni (om det är det man vill ha).

Börjar jag tänka blir det för komplicerat.

Bilden är avsiktligt underexponerad, den var åtskilligt mörkare innan  Lightroom fick sätta tänderna i den.

Det här är snarast favorit i repris, med lite variation  i parametrarna.

Det här handlar bara om ögonen, skulle jag vilja säga, de ser motivet på håll de ser utsnittet när jag kommer nära. Ibland protesterar hjärnan för den upptäcker något, och jag försöker jämka.

Vad jag försöker säga är nog att det är så mycket som är undermedvetet i fotograferandet.

När jag kommit så här långt, hade jag nått  en sorts  mål och gick in.

Edsvik Konsthall.