fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Konsten att misshandla en kamera
och dagen efter
Spetsbergen Del VII

En timme efter midnatt var det, och vi pustade en stund, varma och svettiga som vi var, en kort stund, och så var vi redo att fortsätta. Det gäller ju att hålla igång medan man har värmen uppe. Vi tittar efter vad vår ledsagare, dagboken, kan berätta för oss.

"Brantare ner på andra sidan, vi går delvis på skrå. Risk för hängdrivor och sprickor. Sikten inte heller så bra. Isyxorna till nytta. Snödjupet sådant att snö kommer i kängorna. Jag står på huvudet i en spricka och ena kameran rullar som en fotboll nerför branten. Ligger framstupa med ryggsäcken ovanpå

Hjälper sedan Ragnar med steghuggning förbi. Bitvis lårdjup snö. Passet bitvis brantare än vad som kan utläsas av kartan. "

Hur det gick med kameran? Jo, den låg hundra meter längre ner, ensam, och väntade på mig. Så var det med det. Hur det gick med mig? Lite extra snöig. Det som hände, och inte framgår av den lakoniska dagbokstexten, var att plötsligt förlorade ena foten fästet och for rakt ner i en spricka, 75 cm snabbhiss med ena benet och 25 kg på ryggen var inte så bra för balansen, så jag föll pladask.

"...ned på glaciärens lägre delar, planare ut mot tungan. Kraftig mittmorän, två sammanstrålande breer. Skvalrännor, grus, (is-)högar. Ytvattnet tvingar oss att gå av glaciären, på högra sidan ut i grushögar. Via spruckna snöbryggor och snöfält klättrar vi över glaciärbäcken och fortsätter neråt på vänstra (norra) sidan, till första tänkbara tältplats, en lerig grusplatå strax ovan jokken.

Det har regnat lätt sedan glaciärtungen, regnkläder på, ökar vid ankomsten, vilket vinden också gör. Dålig pinnmark i kombination med blåsten försvårar tältresningen. Mycket stenbärande"

"Skönt med kvällsmål (5 på morgonen) sen vi krupit in i tältet. Blåbärssopa, mackor, te, Skåne och Ragnars expeditionspunsch.

Vi hade gått i 13 timmar och sov sedan gott, trots blåsten, till långt fram på eftermiddagen (17-tiden enligt dagboken). Men det där med tiden på dygnet hade vi som sagt tappat bort för länge sedan, det märktes ju inte på ljuset och när det var mulet såg man ju inte var solen var. Vinden hade mojnat och regnet upphört, och på topparna såg vi lite nysnö. Vi bestämde oss för att gå vidare och försöka nå fjorden. Kl halv nio (om aftonen) ger vi oss iväg, mulet och lågt i tak, men vinden har torkat upp marken så det är inte "lika skitigt som i går kväll".

Där nere har dom visst vaknat nu...

Här finns det visst kol i dagen. Ett coolt fynd?

En stund före midnatt nå vi fram till Ålandsvattnet, en sjö inklämd mellan branta berg och den stora Mittag-Leffler-breen. Glaciären stupar brant ner i sjön och synes omöjlig att ta sig upp på. En liten missräkning, eftersom vi funderat på att ta den vägen tillbaka.

Rast vid Ålandsvattnet. Bilden tagen med vidvinkel (24 mm) så glaciären är mäktigare än vad det ser ut. Trikolorfjellet mitt i bilden är drygt 700 meter högt, så det kan ge en uppfattning om skalan.

Med tele (85 mm) ser det ut såhär.