Rädd för att titta för mycket på bilder?

Ja, det är nog så att jag är lite rädd för att titta för mycket på bilder, eller kanske snarare att titta på för många bilder. Man brukar ju säga att det är nyttigt att titta på många bilder när man lär sig fotografera, men det är inte det jag tänker på, för det håller jag med om.

Det handlar snarare om ett senare led i utvecklingen, när man letar efter sin egen stil, försöker hitta sig själv i fotograferingen och söker efter egna bilder och uttryck. Om jag tittar för mycket på andras bilder när jag försöker hiitta mina egna bilder, är det då inte en risk att jag blir för påverkad så att bilderna inte är genuint mina utan innehåller en skugga av någon annan. Jag vill ju inte ta bilder för att de skall kunna klassificeras som liknande någon annans, eller tillhörande någon viss stil eller gjorda i en viss tradition.  Jag vill göra mina bilder. Om de sen liknar något annat är en annan sak, och då är det så, men det är inte ett mål. Och givetvis är jag inte opåverkbar. Absolut inte.

För att ha fotograferat så länge och för att dessutom vara en gammal bokmal med stor bokhylla, så har jag förhållandevis få fotoböcker. Och jag tittar oftast inte i dem så mycket som jag tror när jag köper dem. Jag tror det beror på att jag ser bilder mest som en njutning att titta på och möjligen som inspiration, men inte som förebilder. Och oftare handlar det då nog om enstaka bilder än hela produktionen hos en fotograf.

Många stora fotografer har ju ägnat sig åt flera olika saker under sitt verksamma liv och ofta är det bara vissa av motivområdena som intresserar mig, medan de andra är totalt ointressanta. Andra har mer konsekvent ägnat sig åt en sak, men då tenderar det istället att bli långtråkigt.

När man som jag just nu, funderar på och frågar sig vad det är man håller på med, kan det vara nyttigt att titta på andras verk, för att se om man hittar några ledtrådar där. Det märkte jag på Fotomässan i helgen. En del av utställningarna hjälpte mig med att få syn på vad jag själv gör, och var intressanta på det viset. Jag fick lite mer koll på det här berättandet jag ägnat mig åt under hösten, lite mer perspektiv på pusslandet. Men hur? Det kn jag inte formulera, det är mer som en känsla som växer inifrån och fick sig en dos katalysator.