Därför blev jag aldrig mellanformatare,
men först efter en hel del funderande
(och inte ett ord om midsommar)

Klart den första riktiga kontakten med mellanformat var imponerande. Kvalitet. Bildkvalitet alltså, tänker jag på, även om det finns andra kvaliteter också. Men om det handlar om bilder är det ju bildresultatet som är det väsentligaste, även om det finns känsla i andra kvaliteter.

När jag själv började fotografera var småbild det självklara, dels för att det var en småbildskamera jag vann när jag gick i sjunde klass, dels för att läraren som hade hand om skolans fotoklubb var sann småbildsvän (och dessutom Leica-användare). Givetvis var jag medveten om att det fanns 6 x6 och andra, större format, men det var ju gammalmodigt (och det har väl aldrig tonåringar varit mycket för?).

När började jag då fundera?

Det var långt senare, när jag fotograferat ganska mycket och ganska länge, ett par decennier i alla fall, ja lite till faktiskt. Jag ägnade mig mest åt landskapsfotografering och jag hade börjat fundera på bildkvalitet på en högre nivå än tidigare, och inte minst på hur bilderna skulle presenteras. Ingen kedja är starkare än sin svagaste länk heter det ju,  och då gäller det att inte försumma någon länk i processen.

Vid den tiden hade jag lämnat det svart-vita bakom mig, inte för att jag inte gillade svarvitt utan för att jag inte gillade allt mörkrumspyssel, inte själva bildskapandet utan det praktiska runt omkring, en massa jobb som för mig tog bort glädjen från bilderna. I stället var jag helt inriktad på dia.

Dia-bilder skulle ju visas och så småningom kom jag fram till att det var den svagaste länken i kedjan, det som kvarstod att förbättra för att få och ge den rätta upplevelsen av mina bilder, för andra men inte minst för mig själv. Jag var nog den strängaste kritikern.  Någonstans här såg jag första gången en bildvisning med två projektorer, dvs. där man kunde tona över från en bild till en annan. Jag såg också vid några tillfällen Aseas bildspel i Västerås och andra liknande uppvisningar.

Det väckte idéer och gav insikter och ledde till att jag skaffade mig två projektorer. Det påverkade i sin tur mitt fotografernde på det viset att jag inte bara tänkte på den enstaka bilden utan även hade detta med visningen i bakhuvudet när jag fotograferade.

Mellanformat?

Den andra upplevelsen, något senare, var när jag första gången såg ett bildspel med mellanformatsdia, 6 x 6, och två projektorer. Det var häftigt. Dels detta med större fomat och därigenom den större kvadratiska bilden, som i alla fall gav en upplevelse av högre bildkvalitet. Dels det kvadratiska formatet i sig som jag upplevde positivt och skulle passa mina syften. Dessutom får man ju bieffekten att man slipper välja mellan liggande och höjd-format, vilket kan vara (ja är!) störande vid diabilds-visning. Alltid samma format. Det jag istället gjorde var att (nästan) sluta ta stående bilder med min småbildskamera, och gick in för liggande bilder, för mer harmonisk bildvisning.

Varför blev det då inte mellanformat?

Det finns något dom heter pengar och de växer inte på träd. OK, att skaffa en kamera med ett par lämpliga objektiv skulle väl gå an, men det var den mindre delen. Skulle jag dra nytta av tänkandet jag skisserade ovan krävdes det två projektorer för 6 x 6 och där sprang det iväg, speciellt om de skulle synkas och köras ihop. Där fanns ingen amatörmarknad eller halvproffs-lösningar, det var helt enkelt svindyrt.

Så det fick vara.

Men på vägen var det mycket funderingar, men detta inlägg har redan blivit långt, så det blir nog en fortsättning. Vilken kamera blev det som jag inte köpte, t.ex. Och det hängde ju ihop med funderingar på vilken sorts bilder jag ville ta, och hur jag ville ta dem.

Dessutom lät jag bli att köpa en storformatskamera, men det var andra funderingar.

Och idag har jag en halvformats digitalkamera. Kunde man aldrig ana...

2010-06-25 23:15   bengt.ka

När jag började var 6 x 6 en nödvändighet, rent ekonomiskt. Vi gjorde kontaktkopior, under en lampa. Småbild krävde ju en förstringsapparat och det hade en tonåring inte råd med på 50-talet.

Besvara

Svar från janolof 2010-06-25 23:33

Jag började ju på 60-talet och det fanns förstoringsapparater i skolans källare. Annars vet jag ju inte om jag hade börjat
Och idag översvämmas tonåringarna av bilder...

Svara

2010-06-26 00:49   alf109

För mig fyller de olika formaten sina olika funktioner. Jag tycker att mellanformatet är en trevlig kompromiss mellan småbild och storformat. Man får lite av storformatets tonalitet från mellanformatet tycker jag, och dessutom är det relativt snabbt att jobba med. jag plåtar heller inte på samma sätt med de olika formaten. Småbild är för det dagliga dokumenterandet och ögonblicksbilderna. Men jag gillar det meditativa i storformatet, allt lugnar ned sig på något sätt. Även mitt mellanformatsfotograferande är ganska långsamt, Hasselblad är inte idealisk för snapshots. Däremot en Mamiya 6 eller 7 skulle nog funka även för gatufoto till exempel.

Men varför välja när man kan fota med alla formaten?
-affe

Besvara

Svar från janolof 2010-06-26 09:04

Visst är det bra med valfrihet och ett val är ju alltid att välja bort, och väljer man bort det som inte passar (eller som i detta fall:inte är värt kostnaden) får man förhoppningsvis något kvar som man trivs med. För den typen av bilder som var aktuella när jag funderade på att skaffa mellanformatare hade jag ett långsamt tempo även med småbild, jag jobbade noggrant och helt manuellt, så tempot hade nog inte ändrats nämnvärt, utan mest det slutliga visuella intrycket.

Tack för dina kommentarer, de är alltid givande och ger nya tankeimpulser.
/J-O

Svara