Det blev ingen variation i går, det blev duvor igen, däremot ett litet drama i 7 akter. En av vardagens små berättelser.

Jag passerade mitt nyfunna motivområde bussterminalen efter jobbet igår. Uppifrån övre planet kunde jag se en figur närma sig duvorna. Vad var på gång?

Plötsligt spänner figuren ut sina vingar och lutar sig över duvornas matplats.

Det var ju något jag såg först när jag kom hem. När jag stod där och fotograferade märkte jag bara att en fågel opassande flög förbi framför kameran. En missad och förstörd bild. Egentligen var jag inte riktigt nöjd med bilderna, men efteråt vid datorn,  upptäckte jag att det kunde bli en liten berättelse.

Figuren lämnar scenen.

Fåglarna är samlade.

En liten yngling närmar sig.

Det är roligt att skrämma fåglar. Han är inte den förste jag ser göra det.

Men vad nu då, vad gör han?

År han också hungrig?  Klättrar upp.

Jasså, "Dansar med duvor", blev det.

När fotografen hunnit ner för trapporna  var allt lugnt.

Matro!

En något äldre yngling kommer dit.

Han vill inte skrämmas, han delar med sig av dagens rester.

Sedan tar han bussen hem.

Ännu ett försök att utforska vardagen med m4/3 och gamla objektiv, G2+Hexagon 40 mm/1.8

pic-tor 2011-06-18 09:25

Vilket märkligt engagemang dessa människor visar för duvorna. De kanske inte har några andra att slösa sin ömhet mot?

Besvara

johnerik 2011-06-18 11:08

På andra bilden ser det som om han fått vingar. Fint.
/John-Erik

Besvara

EGW 2011-06-18 19:44

När jag var knatte älskade jag att skrämma duvor! Jag undrar varför? Kanske det gav en känsla av makt. Inte i och för sig över de små kräken, men känslan att springa och stampa lite i marken, och så blev det ett sådant herrans liv, med flaxande vingar och allt. Duvor är vackra, men det de lämnar efter sig är inte vackert. Eller, som ordspråket säger: "Liten duva släpper ofta stora lass".

Besvara