Skärpedjupslek, brännviddstest eller bara samma gamla väg med nya mänskliga spår.

Jag körde med en ny brännvidd på kameran i gå, men bara ny i förhållande till vad jag använt den senaste tiden då jag bara kört med vidvinkel och normal (om än något lång), närmare bestämt 14 och 30 mm på m4/3-kamera. I går längtade jag efter omväxling och satte på 55 mm, motsvarande 110 mm på småbild/fullformat.

Morgonfukten i lekparken lockade till lek med kameran.

Små droppar och oskarp bakgrund. Manuell fokusering eftersom det var ett gammalt  manuellt objektiv.

Kan sådana här bilder användas till något, eller är de bara till för sin egen skull, för att de är roliga att ta. Det funderar jag över ibland, men för egen del skulle jag vilja jämföra med  det gamla talesättet om ved, att man blir varm två gånger, när man hugger veden och när man eldar med  den. På samma sätt är det roligt med två gånger med en sådan här bild, när jag tar bilden och när jag bloggar. Sedan har nog de flesta av mina bilder fyllt sin funktion, precis som veden när den är uppeldad.

Jag tycker i och för sig att det där gamla ved-talesättet borde kompletteras. Efter att ha bott ett antal år i ett stort hus med vedeldning,vet jag att man blir varm ännu fler gånger, veden ska ju sågas och klyvas och staplas och bäras... Om analogin med fotograferingen kan utsträckas på samma sätt låter jag bli att uttala mig om. Det är nog en personlig fråga som kan få många svar.

Också i parken.

Här var det naturligtvis det korta skärpedjupet jag utforskade.

Bilden är förresten manipulerad, jag har vänt på den, vänster träd står till höger och vice versa. Nu lutar träden åt höger, i själva verket lutar de åt vänster (sedda från detta håll), och det såg så passivt och motsträvigt ut, så jag vände på steken.

Mänskliga fynd

Här måste det väl ha varit en mänsklig hand med i leken, för att skapa mönstren i tunnelväggen.

.

Mänskliga fynd som tyder på olika smakriktningar?

Skärpedjup

Jag vet ju sedan gammalt hur skärpedjupet uppför sig med olika brännvidder , bländare och avstånd, men när man använder kamera med mindre format (film-/sensorformat alltså), måste man kalibrera om känsla, blick och sinne lite grand, även om sökaren kan vara till god hjälp om den är tillräckligt bra. Att se detta på en display är mer eller mindre hopplöst tycker jag (med åldrad syn och glasögon), men med en bra sökare går det bättre.

Den sökare som min Lumix G2 har är tillräckligt bra i de flesta fall för att det ska fungera för mig, om det inte är för mörkt Jag ser vad som blir skarpt och jag får en viss uppfattning hur oskärpan kan bli. Givetvis blir det inte lika tydligt som i min Canon, som har ett optiskt spegelhus.

Träd med lätt oskarp människa i bakgrunden.

Träd med skarpare människa i bakgrunden

Nu är ju den ena bilden i färg och den andra i svartvit, men ändå kan man ana en stämningsskillnad i bilden beroende på  olika grad av skärpa/oskärpa. Det är ju ingen nyhet, men nu har jag fått en uppfattning om hur det kan se ut med den här kombinationen.

Alla föreställningar ska väl avslutas med en final, och det får bli i form av ett fotbollsmål.

Objektivet som satt på är ett Takumar 55 mm /1.8, en gammal metallklump som skänker kameran tyngd. Bilderna är tagna behagligt långsamt tack vare den manuella fokuseringen. Däremot använde jag tangentbord för att skriva och inte gammal manuell penna.

.