Det var fler än jag som var ute och gick, men det var jag som hade kamera och tog bilder

Det var så det kändes, att det var jag som hade kameran. Jag var nog udda på fler sätt, alla andra jag såg som var ensamma, sprang, stavade eller motionerade på annat sätt. Alla andra gick längs vägarna, jag gick överallt. Jag och barnen (i alla fall innan föräldrarna fångat in dem). Andra hade barnvagnar, dubbade cykeldäck, häst, stavar,sällskap, samtal, sms och en massa annat. En del hade bråttom. Men jag hade kamera.

Ja, just det, en del hade hundar också, det ser jag nu.

Jag rörde mig på Järvafältet, kanske nära Ewas jaktmarker och tog både bilder och vrenskades med kameran. Ibland förstår jag den inte alls, men uppenbarligen lyckas den ge mig bilder i alla fall. Hade den varit medgörligare hade mannen med hunden varit lite närmare  i bilden ovan, där jag velat ha honom, och människorna  i kröken synts bättre. Hade jag varit regissör hade jag ropat "omtagning!"

Här blev jag dock mer nöjd med "timingen".

En väg som delar sig såhär i två, och med spår åt båda håll lockar alltid till att ta en bild, i alla fall för mig. I alla fall överväger jag möjligheten, speciellt om jag har  en kamera med mig, men även annars ser jag linjeföringen.  När det nu var både människa, ladugård och bil på plats som rekvisita, var det inget snack om saken.

Ett lika givet motiv är det här med vägens s-form, två trallande jäntor och ett staket. 

Det är klart, det är inget nyskapande att ta bilder som  de ovanstående, det är snarare supertraditionellt, bakåtsträvande och fantasilöst, men det gör inte fotograferandet tråkigare, tycker jag och det är det viktigaste för mig. Det ska vara ett nöje. Om det sedan är något nöje att titta på bilderna är ju en annan sak. Det är upp till betraktaren.

Nästa bild bygger helt på mammans röda jacka.

Så mycket mer är väl inte att säga.

Den här bilden handlar väl snarast om (vinter)ljuset, något annat kan jag inte tänka mig.

Visserligen är det två människor med i bilden, men de är nog inte det första man ser, där de vandrar in i bilden och ut ur skuggan. Kanske är det en sådan där sak man ska upptäcka först när man tittar efter, inte något som direkt skriker ut till betraktaren: "se på oss", utan snarare "roligt att du hittade oss".

Jag kunde ha tagit bilden några sekunder tidigare, men det gjorde jag inte.

Det blev faktiskt en bild till, jag väntade  tills bilden blev mer befolkad.

Här är det inte lika mycket himmel, lite annan exponering , och bilden ändrar karaktär.

Jag såg faktiskt en annan fotograf också.

Det var sådana här han fotade, fast större.

Det här var de bilder jag tog med människor på (ja och en kossa då), när jag gick som alla andra, längs vägen, och några tankar därtill. Det är givetvis med avsikt människorna är så små som de är i bilderna.

Jag kan nog utvinna något intressant (eller i alla fall användbart) ur skogstraskandet också. Det kanske dyker upp i en blogg nära dig.

Alla bilderna: Lumix G2 + Sigma 30 mm/2.8

.

2013-01-06 18:42   Otten

Får man vara lite Messerschmitt? Det är fyra människor i (vinterljus)bilden. :-)

Besvara

Svar från janolof 2013-01-06 18:55

Det beror på hur noga man räknar ;)

Svara

2013-01-06 20:26   Ewa Kirjavainen

Järvafältet är inte mina jaktmarker längre mer än på helgerna, numera är jag mer på dina jaktmarker. :-)
Tordas inte ge mig ut i helgen för på min sida fältet var det alldeles för halt.
Fint med uppdatering, tackar så mycket!
Ewa

Besvara

2013-01-06 20:48   Lena Eriksson

Ettan och trean riktigt snygga tycker jag!
God fortsättning förresten...
/ Lena

Besvara