fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Det blev som det blev men utan färg och tankar

Jag behövde en söndagspromenad för att känna mig som en människa igen. Inte för att lördagen var speciellt besvärlig, jag vilade mest hela dagen, utan snarare för att komma i balans efter resten av veckan. Arbetsveckan alltså. För säkerhets skull hade jag en kamera med mig, en som är tillräckligt liten att inte besvära mig om det inte finns några motiv (eller jag inte upptäcker dem). Ibland leder det till att jag bara går, och ibland leder det till att jag ser saker, banaliteter eller andra viktigheter.

Idag såg jag ett stråk av ljus mellan träden innan jag kommit särskilt långt, och då var det kört, jag tog fram kameran, och sedan fick den vara framme.

Nästa motiv är väl mer svårförståeligt, men jag får skylla på känslan, den där jag brukar tycka man ska använda när man söker motiv och som gör att man slipper förklara vad det fanns för tankar bakom bilden, för det är ju svårt om det inte fanns några tankar.

Ett strävsamt par på väg uppåt mötte jag.

Sedan hamnade jag nere vid vattnet...

Här kom kameran till korta. Det var för ljust, så jag såg inte på skärmen hur jag komponerade, och siktade därför mest på måfå. Spegelreflexkameran med riktig spegel hade inte varit dumt att ha med, men då hade spatserturen övergått från oskyldigt flanerande till seriös fotopromenad, och det var inte det jag var ute efter. En annan gån kanske.

Jag lämnade därför också flera fina motiv åt sitt öde.

Fotade i stället en viloplats ur en vinkel där solljus på skärmen inte generade.