Sand! Och sol! (Fortsatt nutidshistoria)

Den soliga sommaren 1969 på Laxön blev  lika mycket en solig sommar på Sand. Här har många svettats, inte bara vi.  Sand ligger en dryg km nedströms kraftverket i Älvkarleby och drygt 2 km språngmarsch från Laxön. Språngmarscherna hem var jobbigast, inte bara för att man jobbat en hel dag utan också för att då var det uppför, och  har man jobbat hårt en hel dag är alla uppförsbackar jobbiga.

Sand i sol. Det är nog många ingenjörsoldater som tyckt att det varit ett helvete, och då även utan sol.

.

Furir Wedin förbereder dagens lektion.

I materialupplaget beskrev han de olika byggdelarna. Snart fick vi också lära oss hur tunga de är.

Det var som ett jättestort Meccano eller Lego, men delarna var i stål och stora och otympliga och tunga. Att flytta ut dem ur förrådet blev en av sommarens första uppgifter, men som tur var fanns det tre plutoner på Laxön, så vår pluton behövde inte bära allt.

Allt jobb var inte hårt. Ska man bygga tunga broar,  som ska bära en 50 tons stridsvagn,  gäller det att vara noggrann också, annars kan det  lätt bli snett och framförallt gå alldeles snett .

Repetition av mattekunskaperna, det behövs räta vinklar. Kan det vara en egyptisk triangel?

Som ni ser har alla bar överkropp, även befälet. Det gällde ju enhetlig klädsel. Om en frös och måste ta på sig, måste alla ta på sig, eller han frysa. Något mellanting fanns inte.

Jag har tagit en hel del bilder av de här enklare och inte så tunga arbetsmomenten, medan de tunga momenten till stor del saknas. Då var jag förhindrad att fotografera, eftersom jag alltid (nästan) fick sådana uppgifter, inte av någon otur eller elakhet, utan helt enkelt för att vi som inte var sjukskrivna och därmed befriade  från tunga lyft, aldrig kunde få lättare uppgifter. Det säger kanske lite om hur tungt det var.

Myglare? Inte så många i alla fall. Stämningen i plutonen var inte sådan. Killen i sängen under mig var fotbollsspelare och hade en gammal knäskada och kämpade på tills han fick nog och gick till sjukan, där läkaren  gav diagnosen: "Petterson, jag ska säga er som det är, att hade ni varit häst, hade vi skjutit er".

.

Men det är klart  att vi hade rast ibland.

Då kan det ju passa att ta en paus i berättandet också.