Idag var jag och lille PEN inte överens,
i alla fall kändes det så ibland,
men det kanske var meningen

Det kändes så ibland idag, att jag inte var överens med kameran, eller att den inte var överens med mig. Den gjorde inte som jag ville, eller så var det bara fingrarna som var fumliga i kylan (vart tog vårvärmen vägen?) eller så var det ögonen som var trötta. I vilket fall som helst åkte jag in till stan.

Jag brukar ju inte nyttja kollektivtrafiken så mycket, eftersom jag går eller cyklar till jobbet, men nu lyckades jag spana in att man kunde köpa ett sommarkort som gäller maj-augusti, och eftersom jag har mycket disponibel tid då, började jag med att köpa ett sådant, och för att testa det åkte jag in till staden (Stockholm, alltså).

Redan i rulltrappan vid Karlberg var vi oense, PEN och jag, så det blev en oskarping.

så då får det väl vara så då... det spontana intrycket ...eller ett fångat moment av tid. Jag tänker inte sätta mig upp mot ödets nycker.

Vad ödet hade för syfte med nästa bild har jag heller ingen aning om...

...utomordentligt trist, om det inte vore för fimparna.

Lite sur blev jag när jag upptäckte hur klumpig jag var (eller var det lille PEN).

Ett annat vindögt snedskott

Tur att Friskis & Svettis höll sig framme och räddade bilden.

Men här lyckades jag i alla fall någorlunda

...dvs jag fick med ungefär det jag hade tänkt, sedan är det en annan sak om det är en lyckad bild.

Det här sättet att fotografera är ju ganska nytt för mig, jag rör mig på helt okänd mark, och jag vet ju inte riktigt vad jag vill ha ut av bilderna, det går ju så snabbt så jag hinner inte riktigt visualisera resultatet i förväg. Därför tycker jag ju att det är lyckat om jag lyckas sätta bilden någotsånär, men är det därför bra på något sätt...

Dessutom är mina referensramar ganska "tunna" när det gäller bilder av den här typen. Det kan ju vara en brist, men samtidigt känns det skönt, för då kan jag göra "mina egna bilder", som jag gillar dem.

Här har jag hamnat vid Stadshusets pelare...

... och hade ren tur. Och här var jag och PEN överens, så egentligen skulle väl inte den här vara med i detta blogginlägg

Under min vandring hamnade jag på Västerlånggatan igen. Det gick ju så bra när jag gick där senast, men idag kändes det som jag tappat greppet (om PEN alltså). Suddigt, snett och vint, blev det.

Här blev det ju inte snett och vint i alla fall, men det kändes ändå  som att det var ett misslyckande.

När jag tittar på bilden nu efteråt är jag inte övertygad om att den är misslyckad.

När jag åkt hem och gick hem från pendeln kände jag mig lite besviken och tröstade mig med att ta en bild på en tråkig tunnel, den intill där jag bor...

Det är nyttigt att skriva sådana här inlägg. Jag märker att jag omvärderar mina bilder. Kanske är det de misslyckade bilderna som är bäst? För alla de här trodde jag var misslyckade. Men nu när jag tittar på dem, gillar jag dem.

Undrar då om det också innebär att de lyckade bilderna ska visa sig vara misslyckade?

Det är tur att jag har ett SL-kort nu, så jag kan åka in till stan och pröva igen...

2011-05-01 21:01   Lena Eriksson

Näst sista bilden gillas verkligen!!!
MVH Lena

Besvara

Svar från janolof 2011-05-01 21:05

Tack!
Jo jag gillar den också, det gällde bara att upptäcka den.

Svara

2011-05-01 21:28   RHelena

En helt underbar berättelse igen, med hull och hår. Trösterikt att veta att det finns en viss mening med de bilder också som tas när man inte riktigt är överens med sin kamera... ;-) Och sk misslyckade bilder (om det nu finns sådana) är värda att älskas de med!

Besvara