Reflektioner och upplevelser

fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Mina bilder, dina bilder och alla andra(s) bilder

Lite funderingar igen  kring detta med vilka bilder jag tar och varför. Det är ju sådana tankar som dyker upp när jag promenerar, gåendet sätter fart på hjärncellerna och ut kommer glasklara tankar och knivskarpa logiska resonemang. Åtminstone tycker jag det när jag går där, men när jag kommer hem återstår bara några trasiga revor av tankar och resonemang som jag får försöka pussla ihop. Som nu, tex.

Jag tar mina bilder och du tar dina bilder, alla andra tar sina bilder och dessutom finns alla andra bilder...

Men vilka bilder?

Ja, vilka bilder tar jag? Jag kunde lika gärna fråga: varför fotograferar jag? Vilka förebilder har jag? Vad vill jag med min fotografering? Eller kanske: vad är meningen med livet? (Och då menar jag inte 42.) Jag har ju bloggat om detta förut, men om jag angriper frågan från nya vinklar känns det som att jag kommer lite närmare centrum för varje gång, blir lite visare och klokare och framförallt förstår bättre vad jag gör. Och får ett perspektiv på det.

 

"Jag försöker ta mina bilder och inga andra bilder."

Det var något som växte fram i tankarna idag, att jag försöker ta mina bilder. Det talas och skrivs en del om vilken typ av fotograf man är, i vilken tradition man arbetar, vilka förebilder man har, vilken typ av bilder man skall titta på och som en följd av det, vilka bilder man ska ta. Jämfört med många andra fotografer i min ålder har jag nog tittat på förhållandevis få bilder, i alla fall som en del av fotointresset. Jag har ofta tittta på bilder och läst böcker för att jag har varit intresserad av innehållet och inte för att jag fotograferar eller beundrar fotografen.

Om jag ska tala om inspirationskällor handlar nog det snarare om enstaka bilder som har gjort intryck och inte om fotografen. Ofta har jag upplevt, när jag sett bilder av en fotograf och sedan sökt upp annat han eller hon har gjort, så intresserar det mig inte alls.

Självklart påverkas jag av vad jag ser, jag vill inte på något sätt påskina att jag skulle stå fri och opåverkad, men jag ha sällan upplevt att bilder jag har sett har fått mig att försöka efterlikna och göra samma bilder. Däremot har jag påverkats mycket när det gäller teknik och maner, och det är främst där jag söker inspiration hos andra. Men jag vill använda det till mina bilder. Och vägen dit kan ju vara efterhärmning för att lära tekniken.

Jag får nog säga att jag är ganska självlärd när det gäller att fotografera. Jag har aldrig gått någon kurs. Jag har aldrig varit aktiv i någon fotoklubb, osv. Men jag har läst böcker och jag har prövat mig fram. Och så kan jag tänka. Och numera även känna. Det som utvecklat mig mest är nog sådant som ligger helt utanför fotograferandet, händelser i livet, kriser, långvarig depression och vägen ut ur den, glädjeämnen, känslor och upplevelser, dans, musik och litteratur. Det är det som har utvecklat mig mest som fotograf, de långa perioder där jag inte rört kameran.

Så var det då det här med egna bilder. Jag är ju inte sådan att jag planerar bilder, tänker ut i förväg, arrangerar osv. Det är inte min grej. Jag fotograferar det jag ser. Som jag ser det genom det filter som medvetandet tillhandahåller åt mig, när jag ser något som sammanfaller med det som finns inom mig, då växer det fram, eller sker i ögonblicket, det yttre och det inre möts och bilden föds. Och ögonblicken kan man inte planera, de bara uppstår och då gäller det...

Det handlar nog om att smälta ihop olika erfarenheter och när det lyckas, då blir det bra.

 

Kanske är det här en sådan där text som skulle ligga och mogna och växa till sig och filas på tills den blir riktigt bra, men jag föredrar att se den som något som föddes i nuet och skall visas upp i ohyvlat skick.

Kanske ska jag också påpeka att allt jag skrivit bara gäller mig och inte innebär att jag har synpunkter på hur andra fotograferar eller fungerar eller värderar. Jag bara kartlägger mig själv. 

Dessutom finns det i denna text en massa trådar kvar att nysta i, så det kommer säkert mera. Det här med förebilder har jag funderat ett bra tag på att skriva om, så det kanske är moget nu (eller snarare att jag nog har lite mera tid över, framöver).  Fast kanske ska jag kalla det inspirationsskällor, med tanke på mitt ovanstående resonemang. Vi får väl se vad som kan dyka upp.

Postat 2008-11-25 19:15 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Två gav sig ut i snörusket
en kom fram, en dog på vägen

Det låter ju nästan som Armfeldts karoliner, men så illa var det inte, ingen storm på fjället bara snörusk i förorten på väg till jobbet. Rusket började ju redan i går, på söndagen i gatubelysningens sken.

 

I morse var ljuset betydligt blåare, filtrerat genom de tjocka snömolnen och sikten lite disig av den virvlande snön.

 

En del har för små hjul och kör fast i modden

 

 

I gångtunnlarna har ljussättningen ändrats av den reflekterande snön.

 

 

En gumma med korg dök upp ur intet och fyllde ut bildens tomrum.

Fast det är ju fortfarande fullt av tomt i bildens nederdel...

 

 

Träslöjd, snöröjning och rast i snöyra.

 

 

Dags att gå in igen.

Och det var här det hände, min lille vän tvärdog. Plötsligt ville han inte mer. Visserligen hade han blinkat med röda ögat några gånger, men längre än så här brukar han hålla ut. Blev det för mycket blötsnö? Men en elchock när vi kom hem gjorde susen, med nyladdade batterier mår lilla S70 Canon igen.

 

Postat 2008-11-24 21:19 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Över en natt ändrades världen...
den blev vit

Jag vaknade upp i morse i en ny värld, mycket ljusare än den jag somnade ifrån i går kväll. Det snöade under natten och dalade fortfarande vita flingor när jag gick upp. Utanför fönstret var snöytorna orörda, men man kunde se att tidningsbudet passerat tidigare på morgonen.

(Nej, det är inte min ingång. där hade jag redan hunnit skotta, så jag lånade en ingång av en granne för att ta bilden.)

 

I trappen till gångtunneln var det skottar i farten när jag tog en eftermiddagspromenad till affären.

Jo, visst var det skottare och inte skottar. Det påminner mig om när jag var liten pojk och det var flottbesök i Stockholm, och pappa hade sagt att vi skulle gå ner till hamnen och titta på skottarna. Gissa om jag blev besviken när inte en enda av dem hade någon spade!

 

 Snön ger upphov till spår och mönster och nya motiv (är det därför det heter nysnö?).

 

 

Det föds också nya beteenden. Plötsligt blir gräsmattorna extra intressanta.

 

 

När jag är på väg hem, så: "plötsligt tittar lilla solen fram igen".

Men den lyser inte på alla, bara på dem däruppe...

 

 

På väg hem, mot gångtunneln i fjärran.

 

Trevlig lördagskväll på era alla!

Postat 2008-11-22 15:54 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Spår

Människan lämnar spår efter sig. Har det snöat blir spåren tydligare. Fryser det på varar de längre. Ligger snön på färgat underlag lyser det om spåren.

Jo, det finns en liten människa i bilden (med tanke på gårdagens blogginlägg), eller en halv i alla fall.

 

Och här har de stelfrusna spåren blandat sig med dito löv.

Storlek 43?

 

En annan sorts spår

 

Så har denna dag inte heller gått spårlöst förbi.

 

Postat 2008-11-21 19:33 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Det kanske är den lilla människan det handlar om

När man funderar på vad det egentligen är man fångar i sina bilder kan det vara fruktsamt att gå tillbaka och studera sina fotografier. Kanske upptäcker man då mönster i sitt fotograferande, saker eller maner som man återvänder till. Kanske skulle jag då upptäcka att människorna är små i mina bilder, och varför då?

 

 

 

Jag skulle ju kunna skylla på att jag fotar med vidvinkel och att jag inte går tillräckligt nära, men det är inte det som det handlar om. Det handlar om vad jag söker efter med mina bilder och vad jag därför finner i bilderna.

Är människorna bara ditplacerade för att fylla ut ett tomrum i bilden, för att visa att det inte är så tomt som det annars skulle se ut.

 

 

Eller är det så att det egentligen är människorna det handlar om? Men varför är dom då så små? Försöker jag medvetet att förminska människorna genom att göra dem små. Eller är det bara en observation att människor är små, i alla fall i sin fysiska storlek jämfört med den stora världen.

 

 

 

Eller är det bara en frågan om personlig stil, att jag gör en del väsentliga saker små i bilden så att man inte omedelbart upptäcker dem. Men det gör jag ju inte alltid.

 

 

Jag gick och tänkte på detta när jag gick till jobbet i morse. Kan det ha påverkat hur dagens bilder blev? Kanske är det fler människor än vanligt .Eller?

 

Men vad händer om det blir helt folktomt?

 

Men är det verkligen helt folktomt här? Någon har ju parkerat en bil, och det lyser i fönstren och det inte bara från solen.

Postat 2008-11-20 20:57 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera
Föregående 1 2 3 ... 7 Nästa 

Innehållskategorier

Kategorier