Äntligen kom regnet! En purfärsk kortserie.

För en stund sedan började det, regnet. Moln har det varit hela dagen, och svalare än den senaste tidens hetta. Men plötsligt när jag tittade ut genom köksfönstret såg jag något konstigt på glasrutan. Droppar.

För att se bättre drog jag upp persiennen.

Ja, nog är det droppar på fönstret. Det var längesedan, i alla fall känns det så.

Men vi kan ju skifta fokus, så vi inte bara ser droppar...

...men riktigt bra blir det inte ändå...

...så jag kanske ska öppna dörren och titta ut.

Det är blött ute.

Och det ska visst regna mer. Det kanske blir blött ljus i morgon. Undrar hur man skulle  kunna använda det. Ut och fotografera!

Jag tyckte skogsturen var lite misslyckad, men när jag tittar efter blev det ju faktiskt några hyfsade trädporträtt

Jag var ju lite smånegativ i mitt förra inlägg, tyckte inte jag lyckats i skogen. Det var en känsla när jag gick där, så länge jag försökte fota i alla fall. När jag glömde det där med bilder njöt jag ju av skogen. När jag kom hem och tittade på resultatet var jag också lite småsur, bilderna visade ju inte den skog jag upplevt.

När jag tittar igen så här några dar efteråt, när bilderna legat i karantän några dagar, och mitt bildjag har processat en Kungsholmsvandring också, ser jag med lite andra ögon och hittar faktiskt några hyfsade skogsporträtt.

Porträtt?

Ja det är faktiskt så jag upplevde det där i skogen, jag försökte inte fotografera i skogen eller ta bilder av skog, utan jag försökte porträttera mina vänner, träden.

Gran och tall.

Ser ni hur den lilla granen sträcker ut armen mot sin kompis, den stora tallen.

Små och stora.

Risig frisyr. Men ljuset är vackert.

Gamlingar i skogskanten.

Inte så mycket text idag. Mest bild. Men det är så det ska vara.

Jag hade tänkt åka in till staden med 50 mm
men hamnade i skogen med 10 och 200
och dessutom i fel skog

Alla fotopromenader blir inte lyckade, eller i alla fall inte som man tänkt sig. Det här var en sådan dag. Först hade jag tänkt åka in till stan för att testa fotografering med 50/1.4, men det gjorde jag en annan dag, och en del av det resultatet har ni redan sett i bloggen.

I stället styrde jag färden mot vackra och fina skogen i Järfälla, jag hade med mig 10-22, med tanke på att hålla mig till 10 mm, och 70-200, med tanke på att hålla mig till 200, mest då för att utforska extremerna.

Men jag hamnade inte i vackra och fina skogen, utan i en annan skog, för jag valde en annan väg på slutet och hamnade på en annan parkeringsplats och gick en annan stig in i en annan skog.

Det blev en annan upplevelse.

Den såg helt annorlunda ut, de motiv jag tänkt mig saknades. Och visst jag fotade, men lite för mekaniskt, den rätta känslan infann sig inte. Skogar kan vara knepiga att fotografera.  En sådan där dag man är glad att man fotograferar digitalt och inte har slösat med film i onödan. Man kan leka utan att det kostar, och det var nog det jag gjorde, lekte med kameran.

Här har jag lekt. Förstora, annars syns det inte alls!

En skakis! Och eftersom jag använde 10 mm, kunde jag beskära till lite panoramaformat. Det är länge sedan jag gjorde sådana här bilder, så jag hade väl inte riktigt det rätta skaket kvar i händerna, men jag tyckte den här blev hyfsad.

Jag tog nog till den här tekniken för att jag var frustrerad över att inte hitta motiven, och det ska jag inte skylla på skogen. Det var en fin skog, det var skönt att gå där, träden var trevliga och lätta att kommunicera med, upplevelsen var fin och som skogspromenad var det helt lyckat. Men jag hittade inte bilderna.

De här hängde där och skrek ut sin färg, men lekte svårfångade där de hängde en bit upp och  vajade i den lätt svalkande vinden. Dessutom var det inte mycket skärpedjup att leka med.

För mig var ju objektivvalet givet när jag väl snubblade på det här motivet. 10 mm.

Här valde jag att inte blända ner för att få bakgrunden skarp utan behålla kort skärpedjup, men det blir aldrig särskilt kort med 10 mm!

Granskogar blir lätt risiga med alla sina grenar...

...men tillsammans med några solfläckar lockade det till ett försök att fånga skogens mystik.

Till slut: Lekhörnan. En avsiktligt överexponerad skakbild. Längre tid ger ljusare bild, men också mer tid att hinna skaka kameran. Ett bättre alternativ kan ju vara att vänta tills det skymmer och är mörkare i skogen.

En fotoutflykt som inte alls blev som jag tänkt mig, men som blev en trevlig skogspromenad. Turen till stan med 50 mm/1.4 gjorde jag dagen efter, men den har jag redan bloggat om.

Vad som händer idag. Ingen aning! Nu ska jag göra kaffe, läsa morgontidningen och lösa dagens Soduko. Ha en bra dag!

Kan man vara turist i sin egen stad
och kan man fotografera på ett totalt sönderfotat ställe?

Ja, det finns många frågor man kan ställa sig, och man behöver inte alltid komma fram till ett (exakt) svar, men  genom att i alla fall ställa frågan och fundera på möjliga svar blir man en visare människa. Det är funderandet och filosoferandet som ger visheten, och är det stora nöjet. Ett eventuellt svar blir en biprodukt.

Sin egen stad. Vad är det? Jag vet inte riktigt, känslorna är ju lite kluvna. Det är snart tretio år sedan jag flyttade ifrån Stockholm och nu är jag tillbaks, men inte riktigt, jag bor ju norr om stan. Dessutom, mycket har ändrat sig, annat är sig likt. Men ändå.

Kanske är det därför jag får lite av känslan att vara turist i sin egen stad , jag känner igen mig, men måste ändå (åter)upptäcka. En del lokalkännedom är föråldrad och oanvändbar och ibland stämmer inte minnena och ibland är de förvånansvärt levande.

Jag gav mig på Stadshuset efter gårdagens promenad. Turistmål av rang. Tyska var nog det vanligaste språket, svenskarna höll sig undan, och jag var en särling.  Dessutom en plats som är genomfotograferad ur alla vinklar och vrår.

Lyckligtvis har jag inte sett så många av bilderna, och framförallt inte på senare tid, så jag hoppades kunna vara någorlunda opåverkad och med någorlunda fräsch blick. Dessutom var jag ju den här dagen redan insnöad på 50 mm/1.4 och kort skärpedjup.

Om det gick något bra? Jag var nog lite trött och okoncentrerad efter promenaden, så även om objektivet behöll skärpan så kroknade nog jag. Inspiration ersattes av transpiration.

När man är trött är det skönt att slå sig ner vid det svalkande vattnet och bara drömma sig bort och njuta av den sköna staden vid vattnet.

För visst är det en vacker stad.

Några meter längre  bort hade ett par herrar slagit sig ner och filosoferade...

Staden har ändrat sig, skrev jag och därborta i oskärpan är det tydligt, något nytt reser sig mot himlen.

Den här pelargången har jag minnen av från min barndom, ljumma sommrkvällar brukade det vara promenadmusik här, med Sten Frykberg och Radioorkestern om jag minns rätt. Vi åkte ofta in från Bromma och lyssnade.

Genom att lägga pelarna i oskärpa får de den rätta mjukheten för att passa till den sköna klassiska musiken.

Ljuset på trädet var så fint, så jag högg direkt. En bild.

Den oskarpa gubben är viktig för bilden. I alla fall var jag noga med att få med honom.

Tillbedjan av det vackra huset? Nej, det var visst en modern fotograf.

Fönstren därborta är förknippade med ett tidigt fotominne för mig. Det var där jag hade mina första foton utställda.

Med litet skärpedjup, men var ska skärpan ligga?

Vandrade runt i stan igår (som den flitige läsaren redan sett i förra inlägget), med min 50 mm på 40D. PEN:en var kvar hemma, jag var ute efter något annat, det här med skärpedjup, eller kanske snarare tvärtom, litet skärpedjup.

Det blev ju andra bilder också, men i detta inlägg blir det lite skärpedjupfunderingar.

Bländare 1.4 eller 1.8 eller för den delen 2.0 ger ganska kort skärpedejup, speciellt om man fokuserar nära. Nedanstående bild får illustrera det.

Vad föreställer den?

Ett parkerat snabbtåg, strax norr om centralen. Kan det här vara något mer än ett skärpedjupstest? Kanske om man är stängselfetischist. Eller? Jag tycker att den också visar på en möjlighet, att antyda något i bakgrunden som gör bilden lite spännande.

Ska man fotografera ett staket, kan man väl i så fall välja ett med lite mer personlighet.

Om man sitter inklämd mot väggen på ett gatufik, dessutom med sikten skymd av T-banenergång, träd, brevlådor och annat, öppnar sig inte så många bildvinklar, men man kan ju lugna ner bakgrunden.

Nej, det var inte mitt kaffe som var slut, det var grannens vid bordet bredvid som var färdig med genombläddringen av Financial Times och just hade lättat. Jag hade mitt kvar, och lite av tilltugget också.

Människor sitter gärna på soffor när det är sommar och varmt. Här är två som blir utsatta för skärpedjupstest (50 mm, bl 3.2).

Trädets vackra ådring syns tydligt. Vår fantasi lockas och stimuleras av de  suddiga figurerna. Bilden blir lite spännande.

Samma inställningar, men fokus på soffan.

Intrycket blir ett annat. Trädet blir mer en inramning av motivet.

Här har jag förflyttat mig till ett närbeläget Stadshus och tittar in mot borgården, där en ensam flicka sitter ensam i oskärpan. I skärpa en stabil stenförgrund.

Och här mer traditionell skärpa och komposition. Båda bilderna  med bl. 2.0.

Måste det man skildrar vara i skärpa? Hur påverkar skärpan berättelsen i bilden? Det är väl det jag håller på att utforska.

Hon var förresten inte ensam, hon satt och väntade på sin kompis.