Är det alltings uppkomst det handlar om, livets ursprung och det eviga kretsloppet eller är det bara flygande guldfiskar

Det är måhända inte lätt att veta eller se vad det handlar om, och var individ må ha sin tolkning av vad som synes vara eller inte vara.  Är det bara konstigt, är det sköna syner eller döljer sig någon djupare visdom eller upplevelse i dessa skapelser.

Jag ska inte tolka (om jag kan låta bli)...

... men jag kan ju antyda

Prästkragar i stort och smått. Kaos och skönhet?

Bilderna är inte komponerade, planerade eller manipulerade, de är bara tillkomna av kamerans rörelse, styrd av min hands kaotiska rörelser, ibland lite systematiska, ibland mer slumpmässiga. I efterhand är kontrast, skärpa och ibland färgmättnad justerad. Det är allt. Själva bilden är tillkommen i en enda exponering. Kortare eller längre.

En mikrovärld som egentligen inte finns, uppstår inne i rotationen

Är det inte något litet som börjar växa... en embryocentrifug?

Former bildas

Är det universums födelse vi bevittnar och längst in sitter  Plåt-Niklas och styr...

Så mycket i världen handlar ju om rotation och och cykliska företeelser, så varför inte roterande och snurriga bilder? Då kan det ju också finnas ett centrum att fokusera på.

Kan guldfiskar flyga?

Den är vacker tycker jag. Det kanske räcker? Det behöver inte vara något.

Skönheten behöver inte förstås, förklaras eller analyseras, det räcker att den blir till och är och finns. Det kan hjälpa att inte tänka för mycket.

Filosofiskt eller flummigt? Jag bryr mig inte. Det är jag.

Dubbla rotationscentra? Hur fungerar det?

hm...

Lågflygning över landskapet

Är det änglar eller är det spöken därborta?

På något sätt ska det sluta...

Panta Rei?

Allt upplöses i den överexponerade himlen. Kanske går det att tolka på något sätt också. Nu är det bara en bild.

.

Affe kanske hade rätt i alla fall!
Och det blev annorlunda när det var ljust.
Några snabba smakprov

Du kanske borde göra lite mer sådant här, tyckte Affe i kommantaren till mitt förra inlägg, och jag slog ifrån mig idén lite grand. Ibland är jag sådan, idéer slår inte rot på en gång, det behövs lång inkubationstid. Det måste gro först så att det kommer inifrån och inte utifrån. Jag tror det grodde fort den här gången.

Till nattens dansbilder  använde jag vidvinkel, lille PEN + 17 mm, bl 2.8 och tider på 1-2 sekunder. Det var om inte mörkt, i alla fall skumt.

Nu på förmiddagen gick jag ut igen, för att testa igen, men valde storkameran som legat i träda ett tag medan jag experimenterat med m4/3 och gamla manuella objektiv. När jag tömde minneskortet hittade jag en experimentbild där också.

Prästkragar häromdagen, Industar 50/3.5 på Canon 40D (och det är nog bl 3.5, för att minimera skärpedjupet).

Att leka (läs: skapa) med skärpedjupet, som i ovanstående bild, är ett sätt att få (medveten) oskärpa i bilderna. Att röra på kameran är ett annat sätt att leka fram oskärpan. När man lyckas få till rätt rörelse kan det bli fina resultat, men det kan också bli katastrofalt dåligt, mycket skräp på vägen blir det, för att vaska fram guldkornen.

Affe lurade alltså ut mig i morse (Tack Affe!). Jag satte på min zoom 10-22 mm och körde med 10 mm. Rejäl vidvinkel alltså. Och bländare 22 för att få tillräckligt lång exponeringstid.  Jag måste ju hinna röra på kameran. På köpet får jag onödigt stort skärpedjup, men det gör inget, för det ska ju ändå bli oskarpt. Samtidigt gör det inget om det (rörelse-)oskarpa blir lite skarpare , för det ger lite annorlunda struktur på bilden.

Det här med exponeringstiden är en begränsande faktor för den här typen av bilder. Bilderna i morse tog jag med tider på 1/6-1/2 sekund. Då gäller det också att vara snabb med kameran.

Den här t.ex. 1/6 sekund.

Det var lite ny erfarenhet att köra med så kort tid. Vet inte om jag gjort det förut. Det är enklare om man har mer tid på sig.

Prästkragarna börjar bli överblommade, de är inte längre vackra att ta blomporträtt på, men oskarpa kan de ju få stå för det vita i bilden. Däremot finns det en Spiraea-häck som börjat blomma, så vi kan ju titta på en sjättedels-sekundare med den också.

Här har jag inte roterat kameran (det syns, va!), utan rört den längs en rät linje. Lite karnevalsstämning tyckte jag det blev.

Det blev fler bilder i morse, så kanske kommer det fler smakprov. Eller också går jag ut och rör på kameran igen.

Jag har ju ännu inte riktigt smält Affes formulering "Kanske skulle du satsa lite mer på det?" Satsa? Det låter så ambitiöst;) Men jag upptäckte i morse att det kan finnas mer att hämta här, och då blir jag nyfiken, och då blir det intressant. Det jag redan kan är ju inget intressant att utforska.

Hmm...

.

Midsommarnatt - när det är som mörkast och blommorna dansar

Även under den ljusa midsommarnatten blir det lite mörkt en stund, om man nu inte befinner sig i Norrland, och då kan man njuta av skådespelet.

Ljuset över förorten, när regnet lättar (lite fusk, natte före midsommarafton)

Men här är vi inne på rätt natt och blommornas nattliga lek har börjat.

jag har ju roat mig med det här förut, att fotografera prästkragar i sommarnatten och har man bara tillräckligt lång slutartid kan man få se hur blommorna dansar.

Kanske är det Tjajkovskijs Blommornas vals som spelas.

Man vet aldrig vad det är för figurer som döljer sig i mörkret, om man inte tar fram kameran och fångar dem.

Men även här blir det så småningom dags för sista valsen och ljusen slocknar...

Ha en fortsatt trevlig midsommar!

Solsken och folk som väntar eller är på väg...
...kan väl passa idag.

Sommar sol och värme, även vid busshållplatsen. En del går, en del väntar och andra bara sitter.

Står och sitter.

Går.

Gult och gult.

Ensam?

Felix tomatketchup

Skönare i skuggan?

Bara några anspråkslösa observationer vid Sollentuna station, en solig dag i juni 2011.

Regn, regn, och regn idag, Back to Basic, lille PEN fick jobba med dagens fynd
Och så en glad midsommar!

Regnade och blåste gjorde det när jag gick hemifrån och det var blött och blötare blev det. Asfalten blämkte av vatten och gräsets färger var nytvättade. Jag hade min Olympus PEN, med pannkaksobjektivet, i regnjacksfickan, för den ryms där och klarar sig från det värsta regnet.

Långan väg att gå ser det ut att vara, men det är ju vidvinkeln som förstärker perspektivet. Men det är i alla fall tillräckligt långt för att bli dyngsur.

Blåste gjorde  det också. Paraplyerna ville sticka iväg och behövde hållas i schack.

Hemligt samtal?

Det fanns paraplyer vid busshållplatsen också

Ha en lyxig midsommar! (förstora så förstår du).

När jag klivit av bussen regnade det fortfarande.

Man kan skydda sig på olika sätt, paraply eller korslaga armar.

Fajt mot vinden.

Det här är en fixeringsbild också. Tittar man riktigt noga kan man se toppen av Kista Science Tower i regndiset.

Herrar med stora gula paraplyer och blå påsar fanns det också i regnet.

Men duvorna brydde sig inte...

Dagens fynd, med Olympus PEN + 17 mm pannkaka