sju

ett

två

tre

fyra

fem

sex

sju

Vänta på buss, jag hann ta några bilder, sedan kom bussen...

En fristående fortsättning på gårdagens promenad i fel riktning, men jag viste ju vad som skulle vänta mig i den riktningen: busshållplatser, med bussar som går rätt ofta, och en del av dem också åt mitt håll.

Busshållplats

Det hade regnat

.

Men nu sken solen.

Mer han jag inte innan bussen kom.

Det är bra med en liten kamera som man kan ha med.

.

En morgon i november, ett par hundra meter och sju minuter hemifrån

En morgon i november, rättare sagt i morse, jag gick hemifrån, men i en annan riktning än jag brukar, för den riktningen har jag egentligen aldrig anledning att gå, annan än av  den anledning jag fann i dag, nämligen att gå en annan väg än de vägar jag brukar gå, för att se om jag kunde hitta nya fräscha motiv som omväxling. Både en omväg och en senväg, men jag hade inte bråttom.

Regnet hade slutat men marken var blöt och i viss mån var ljuset blött, i alla fall fuktigt. Ett ganska trevligt ljus, i alla fall för svartvitt och jag hade med en av mina små kameror, en sådan där som man inte behöver släpa på utan alltid kan ha med. Panasonic G2 hette den idag och på den hade jag en gammal rejäl 60-talsglugg. Återanvändning, eller vad det ska kallas. Roligt och billigt i alla fall, men inte autofokus, men det var inget problem i det här ljuset.

Små skuggor började anas när molnen lättade

Ljuset var vackert bakom titthålen i muren.

Och visst kan gatukanter vara vackra!

Form och ljus.

Ser man upp kan man hitta andra motiv.

Fotbollsplanen

Novemberslask och novemberljus.

Plötsligt lyser det till...

Tittade jag åt andra hållet såg det ljusare ut.

Tvåhundrafemtio meter hemifrån. Jag fortsatte promenaden och det blev fler bilder, men det får räcka med nio i ett blogginlägg

Det är bra att ha en kamera med sig, man vet aldrig vad man ser längs vägen.

.

Du va?
Nej duva!
Åsså något om några

Åkte med bussen och klev av

Där var dom, så jag fångade dem på mitt sätt.

Ett par.

Par var det.

Några är minst tre. Alltså är de några här.

Det fick jag lära mig av min historielärare på högstadiet, att några var minst tre. Så när en fråga på ett prov löd : Nämn några egyptiska gudar visste man att exakt tre gudar räckte. Bara två gav inte RÄTT, fyra var onödigt arbete.

Det är när jag tar sådana här bilder som jag ibland känner att jag vill ha en modern autofokusglugg och inte en seg gammal 60-talare.

.

- Men vadå, sådana bilder trodde jag aldrig du skulle ta
- Det trodde faktiskt inte jag heller, det är stativets fel

Ett enbent stativ i bagaget när man går hem från jobbet i höstmörkret förändrar synen på världen, det finns faktiskt saker att upptäcka där i mörkret som varit oåtkomliga förut.

Det gäller också lite grand att ändra synen på vilka bilder man kan ta, man får helt enkelt ta de bilder man kan och kanske inte de man trodde man ville ta. Egentligen är inte skillnaden så stor från min vanliga vardagliga syn på fotograferandet, att försöka fånga det man ser längs vägen. Man får helt enkelt tillämpa den synen även på det man inte ser för att det är så mörkt.

Då kan det bli ganska risiga bilder.

Elller bilder som är mörkare än vanligt.

.

Som sagt, mörkare än vanligt...

Min favorittunnel sedd i ett helt nytt ljus.

Antingen har jag helt ballat ur eller också har jag vidgat mina vyer, för jag tyckte det här var skoj. Och vad värre är, jag gillar bilderna också...

HJÄLP!

.