Nu är det förkylt!
De nya objektivens halvår.
Det snackas om fotografering på gator.

Det är inte lika illa som  för Jämtgubben men jag känner att det som varit på gång några dagar håller på att bryta ut. Host, krax, attjii på er. Så jag föredrar att tänka på något annat. För det känns som att jag måste tänka, annars kommer snoret att invadera och blockera hela hjärnan, men kanske är det bara övertryck i bihålorna.

Långsamt kikar jag ut ur ögonhålorna och blickar tillbaks på det senaste halvårets fotograferande, för att se vad jag hållit på med. Dricker citron- och ingefärste med honung (höll på att sktiva honing) och tittar på bilder. Mina egna bilder. Det har varit ett de nya objektivens halvår för mig, för även om inget av objektiven i sig varit nytt har de varit nya för mig.

Sol är väl bra när man är förkyld, så jag väljer soliga bilder.

En bild av människor i urban miljö. Sollentuna juni 2011.  Men ingen gata.

Bilden är tagen med ett Meyer Görlitz Domiplan 50 mm/2.8, tillverkat i det som nu  är Tysklands östligaste stad om jag förstått det rätt, Görlitz 6-7 mil öster om Dresden. Objektivet sitter på min Olympus PEN  och det var här någonstans min förtjusning för att (åter)använda gamla objektiv började växa fram.

Allt började som en lek, en lek med gamla objektiv. En del skulle nog kalla det för test, men det låter så tråkigt, så jag föredrar att kalla det lek. Dessutom gör jag inga anteckningar, noterar ingenting och glömmer bort, fotograferar i nuet för att det är roligt och hoppas att jag kommer ihåg känslan.

En annan bild av människor i urban miljö. Inte heller gata.

Kista, juni 2011. Domiplan+Olympus PEN. 

Objektivet är tillräckligt bra för att man ska kunna ta sådana här bilder. Men man får inte ha för bråttom,  det tar tid att vrida på avståndsinställningen, det är lite trögt och utslaget är stort, man får vrida långt. Skärpan ställde jag in med hjälp av ögonmått och skärpedjupsskalan. Komponerade gjorde jag på displayen. En kombination som fungerar bra vid sådana här tillfällen, tycker jag. Det var ju ganska ljust och marginalerna stora.

En bild till, tagen under samma minut som ovanstående bild. Fortfarande samma Domiplan och kamera. Här förvirrade färgen, så jag tog bort den, nu i efterhand.

En bild med flera händelser i, men gör det att bilden blir intressant? Och är det så där spännande med skuggor som jag tycker? Alltid lättare att ställa sådana frågor i efterhand, när det gått en tid och man inte är lika inne i den färska upplevelsen. Men det känns fortfarande svårt, det kanske krävs längre tid  än ett halvår, kanske några decennier för att jag ska kunna se på bilderna med mer neutrala ögon, men hur ska jag kunna dra nytta av det idag?

Kanske är det bäst att ta de bilder man tar och sådana bilder man gillar och överlämna framtiden åt just framtiden.

Små händelser?

Jag har läst att det skall finnas händelser i gatufotografins bilder och visst kan händelser sätta liv i en bild, även om man inte har ambitionen att att uppnå epitetet Gatufotograf (med stort G). Jag uppfattar ibland mig själv som en betraktare som ofta med nyfikna ögon studerar även det mest triviala i omvärlden (därav ordet betraktelser i min bloggtiltel) och ibland försöker fånga det. Men ibland går jag försjunken i min egen värld och då märker jag ingenting. Och verkligheten är alltid lika märklig.

Som betraktare vore jag inte ärlig om jag inte åtminstone ibland fångade en del av de små obetydliga observationerna längs vägen.

Hur obetydlig kan en bild bli?  Gångvägsfoto.

Det här blogginlägget tog en annan inriktning än vad jag trodde från början, men den sammanhållande faktorn kan sägas vara "En sommardag med Domiplan" anno 2011. Och inte har jag blivit piggare medan jag skrev. Kanske skulle titeln varit "Förkylningsterapi"

Utrustningen. Samma dag som bilderna togs.

.

Ibland lyckas det och då kan man få bli lite glad

I mitt förra inlägg var jag lite negativ och raljerade över känslan av misslyckande. På samma promenad hem från jobbet tog jag fler bilder med nya vidvinkeln. och en del som jag ur någon aspekt var nöjd med, med motiv som jag gett mig på tidigare men då inte varit nöjd med resultatet och som jag nu lyckades bättre med.

Det här motivet var ett av dem.

Förut har jag haft svårt att hitta rätt när det gäller utsnitt, perspektiv och avstånd till motivet. Med 9 mm:s brännvidd kunde jag stå tillräckligt nära och ändå få med vad jag ville, utan att få med en massa som jag inte vill ha med. Dessutom med hyfsat ljus. Det är oftast skugga här.

Därför blev jag lite glad när jag kom hem och såg bilden. Det behöver inte innebära att det är någon toppenbild, men det räcker som resultat att jag (åtminstone delvis) besegrat ett tjurigt motiv.

Den här stenen har jag gett mig på förut, men bilderna jag tagit har inte visat det jag upplevde när jag passerade, men den här gången blev det bättre.

På något sätt lyckades jag, genom att gå nära med 9 mm-vidvinkeln, få den balans mellan sten och skog som jag förut inte lyckats med. Det har jag också anat vid mina tidigare försök att det var en kortare brännvidd som sknades.

Jag firar framgången med en svartvit version av samma sten.

.

Här var det inte bildvinkeln som var avgörande, men jag tyckte att de två svängande bilarna var så snyggt placerade i detta ögonblick att jag ville fånga det

Här däremot, handlar det bara om objektivets bildvinkel. Jag har länge velat ta den här scenen, men har bara fått med delar av den i samma bild.  Men nu gick det, 9mm-objektivet gapade tillräckligt.

.

Sedan blev jag rädd

Det small rejält från nära håll, och jag ryckte till mitt i bilden.

Att jag faktiskt tog en bild var jag inte medveten om förrän jag kom hem och tittade på dem.

.

Sollentuna just nu. Aktuell väderbild.

Hänger på väderbildstrenden .

Från min balkong.

För några minuter sedan.

Regnet har övergått till snö.

.

Ibland känns bilderna mest misslyckade,
men då får man väl skylla sig själv

Egentligen borde jag väl inte publicera bilderna, när jag inte alls är nöjd, men jag tänker att jag kan lära mig något av misslyckade bilder också. Sedan är det alltid fråga om vad som räknas som misslyckande, och nu tänker jag på bilder som inte blev som jag ville, som inte fångade det jag såg eller något åt det hållet. När man dessutom är ute på jungfruresan ned ett nytt objektiv gäller det ju att komma ihåg vilka bilder man tog för att bara testa, och vilka man tog för att ta en bild. Och det gör jag inte...

Jag har gett mig på det här motivet flera gånger, men aldrig hittar jag riktigt det jag vill, bilderna visar inte vad jag ser på platsen. Jag har ju ingen färdig bildidé, jag prövar mig fram. Nu prövade jag med 9mm vidvinkel, så då får jag skylla mig själv. Det är ju perspektivmässigt besvärligt.

Här bestämde jag mig för att testa objektivets närgräns och jag lyckades få autofukusen att fastna på rätt ställe. Det röd timmerhuset i bakgrunden är OK, men det där lutande moderna bygget till vänster blev ju ganska anskrämligt. Det kanske inte gör något, det är ju inte någon central del av bilden som ju har ett överdrivet perspektiv. Men man ser i alla fall att rören är ihåliga.

Den här gillar jag till stora delar, även om den inte är helt fullgången. Eller så bestämmer man sig för att det är charmigt med sneda hus. Eller så väljer man andra motiv i bakgrunden, berg till exempel är inte lika känsliga, om det inte finns för mycket lutande träd på dem.

Blä...

Det var inte så här det skulle bli...

Jag har tagit de här bilderna med min Olympus PEN och de t innebär att jag använder kamerans display för att komponera bilderna och det jag se nu efteråt,  är att en del av  den teknik jag utvecklat för att hålla kameran med 17 mm-pannkakan inte fungerar med 9 mm. Vid några av ovanstående bilder skulle jag behövt lägga mig raklång på marken för att se vad jag höll på med och sådana kläder hade jag inte på mig.

Jag kommer givetvis att sätta objekivet även på G2:an och se hur det  fungrar, där har jag både sökare och vridbar skärm.

Länge sedan någon satt här och hejade!

Här är det också snett och vint, men det gör inte så mycket, det förstärker nästan det fallfärdiga uttrycket.

Den här typen av motiv är inte lika känsliga för förvrängningar, lutande träd väcker  inte samma uppmärksamhet som lutande hus.

Jag gillar att kombinera två motiv i ett med hjälp av vidvinkeln. En förgrund och så något annat i bakgrunden. Givetvis finns det häftigare kombinationer än denna, men nu var det ju testfotografering det handlade om.

Några trän som lutar, än se'n då. Lite får man stå ut med.

Ok, då, jag skulle ha ställt mig på knä, smutsat ner byxorna och hållit kameran rakare.  Då hade nog även armbågarna blivit smutsiga, om jag känner mig sjäv rätt, eller kanske hela magen. Får som sagt skylla mig själv som inte löpte linan ut.

.

Vidga vyerna! Det gjorde jag idag.

Det handlade om ynka 9 mm, tänk att det kunde göra så mycket.

Det syns väl inte så noga i den här bilden, kanske tänker man i första hand på den röda påsen, men möjligen kan man ana det på vinklarna.

Bara 9 mm, undrar om jag har haft så lite någon gång, i objektivbrännvidd alltså. Kan det ha varit så lite på gamla Super-8:or, för en sådan har jag haft.  Det motsvarar 18 mm på småbild, och just det, jag hade ju en 18 mm till mina OM-kameror, det hade jag glömt, och nu har jag det ekvivalenta på min nuvarande Olympus, lille PEN. Visserligen en zoom, men ändå.

Risken är ju att det blir snett om man inte håller kameran rakt. Det syns på de bakre höghusen, men är inte störande här, tycker jag. Tycker det påminner om sådan där ritningar med dubbla perspektiv och två fjärrpunkter som man lärde sig en gång i tiden.

Det här huset fick i ett tidigare blogginlägg epitetet av sovjetisk förortsarkitektur, men så illa är det väl inte...

I så fall tycker jag detta är värre. Höglager för att förvara människor.

En öppning i den höga muren är det i alla fall. Tur det i Tureberg, så jag kan ta mig till pendeltåget och centrum.

Varning för sneda linjer var det!

Jag riktade kameran neråt (och förstås även objektivet) och som ett brev på posten ser det ut att vara jordbävning och husen faller åt sidorna som pinnarna i plocke-pinn. Det är säkert Scheimpflugs fel. Antingen ska man undvika detta, så det ser vettigt ut, eller så utnyttjar man det bildmässigt.

Tämligen rakt hållet tycker jag

Bussterminalen vid T-banan i Kista blir gigantisk som en flyghangar med den här brännvidden.

Ni ser väl de två duvorna...

Man kan få en del nya perspektiv också...

... proportionerna ändras.

Ovanför rulltrappan (som inte fungerade förstås).

Fortfarande handhållet och 9 mm, men beskuren på höjden.

Ännu en bild på Victoria Tower. Solen står för ljuset.

Nu vet jag att objektivet fungerar. Hämtade paketet på ICA i går kväll. Och det blir fler bilder, jag fotograferade på eftermiddagen också.

Roligt att kunna utnyttja den här bildvinkeln  även på m4/3. När jag tänker efter skulle jag ju kunna ta dessa bilder även med min Canon 40D, för jag har en zoom även till den som når dessa bildvinklar. Men inte med den här låga vikten och det här lila formatet.

.