Var det nödvändigt att ta med Norge-kameran till Uppsala? Jag skulle ju bara fika. Och så kom Björn med också.

En  ta med i fickan-kamera, kan vara bra att ha ibland. Jag skaffade en sådan för ett tag sedan, passade på vid rätt tillfälle, när nästa modell kommit och det gamla plötsligt blir mycket billigare. Sedan tog jag med mig den på en resa till Norge som enda kamera och det gick bra.

Nu tog jag med den till fotofikat, bara för att testa under andra förhållanden än den norska naturen.  Duger den som fika-kamera? Därför tog jag några bilder.

Tre herrar i en vinkel som man inte ska fotografera ansikten ifrån, sägs det. Underifrån alltså. Tobbe, Kurre och Björn, där den sistnämnde rörde på huvudet som ett barn hos fotografen. Och i mitt förra inlägg missade jag honom totalt.

Omtagning alltså!

Då fick Kurre en ljusstråle i näsborren, och Tobbe vänder sig bort, men i stället blev Björn skarp. Besvärliga pojkar att fotografera, men kameran klarar sig bra även på Café tycker jag.

Sedan vände jag mig i en annan riktning.

En renodlad fika-bild? Inga kameror på bordet.

Då får vi väl göra ett försök med motljus.  Damsilhuetter kanske...

Finns det något i lågdagrarna?

Jo jag hittade en Dykar-Lena i kolmörkret till höger. Rauni gick att ana redan innan jag grävde i mörkret tack vare profilen. Är faktiskt lite imponerad av vad den lilla kameran hade registrerat där i mörkret.  Jo, jag körde raw-format.

Tre herrar på rad med fokus på något bakom min rygg. Undrar vad?

Det bästa man har lägger man mitt på bordet. Tre Canon av olika storlek i det här fallet.

Självporträtt?

Nej, någon annan prövade kameran. Undrar vem det var, det jag har glömt.

Samsung EX1 heter den lilla filuren

Två fotografer i Uppsala

Ja, egentligen var vi  tre, jag var med också, men jag syns inte, jag höll ju i kameran. Det var Ewa, Bengt och jag som tog en runda efter fikat och några gånger fastnade de andra på bilderna. Jag gjorde mig märkvärdig och hade två kameror runt halsen (när jag inte stoppade den ena i jackfickan) ,  en Lumix G2 med Sigma 30 mm och en Olympus Pen Ep-1 med 14 mm.

Ewa med sin Canon fångad av min Lumix.

.

Båda fångade med 14 mm.

.

I domkyrkan (med 14 mm).

Glada fotografer på språng ( fångade med gammal manuell Minoltaglugg, 45 mm)

Två fotografer men samma motiv.

Här måste det ju vara 14 mm.

Fotograf (jag) som fotograferar fotograf som fotograferar fotograf som fotograferar, ja vadå?

Här var det 30 mm igen.

Kanske var det här hennes motiv.

Det var en trevlig promenad. Tack för sällskapet!

.

Fotofikasäsongen har börjat, i alla fall i Uppsala

Det var många runt runda bordet på Boströms idag och stämningen var god och en del satt länge, ända till lunch för att det var så trevligt att träffas och prata

Rauni, Lena och Bert.

Det pratades och lyssnades både till höger och vänster...

Finn (förstagångsbesökare) och Otten.

Nu visslar vi så här...

Otten och Kurre.

Det skrattades...

Ewa och Lena.

Bara så att ni inte missar att det var KulturNatten på G...

Lena solo

Spännade med undervattensbilder...

Lena (undervattensfotografen), Bert och Ewa.

Vad snackar dom om...

Ewa och Bengt.

Ännu en förstagångsbesökare...

Ylva.

Mannen från Sveriges näst bästa kommun var också där...

Torbjörn.

Han kikade så fint, så det får bli en bild till...

Tobbe.

Efteråt var vi några som drog en repa på stan, men det är en helt annan historia, eller kanske till och med flera.

Det är trevligt att fika. Tack för sällskapet!

.

Fyra hårdingar på vägen hem i går

Det var ljuset som började bli hårt när jag gav mig hemåt i går, så jag hivade fram kameran ur sitt gömsle och provade. Hårdingarna är följaktligen fyra bilder jag tog.

Egentligen en ganska tråkig bild, den innehåller inte så mycket mer än hårt ljus, men någonstans ska man ju börja.

Då prövade jag i stället med ett av Ericssons nybyggen där ljuset speglar sig mer indirekt och resten av världen ligger i skugga

En annan vinkel på bygget.

Den fjärde hårdingen får bli en välbekant uppstickare, men ur en för mig ovanlig vinkel. Här brukar jag inte gå.

Egentligen en ganska ful bild tycker jag, eller snarare kanske bara tråkig och ointressant. Sedan kom bussen och det blev inga fler bilder.

De här bilderna handlade nog mest om att testa om det här är något jag vill hålla på med och se hur resultatet blir. Spontant är det nog bara en av bilderna som jag i någon mån gillar.

Jag hade 14 mm-objektivet på kameran och det gjorde ju att jag kunde få med kolosserna i bilderna, men å andra sidan ger det andra kompositionsmässiga problem med förgrunder som ska innehålla något vettigt. Det blir nog mer en rolig lek med kameran  för mig om jag ska ägna mig åt detta.

Men även lek kan ju kanske bära frukt så småningom

Olympus Ep-1, Lumix 14 mm/ 2.5

Skäpedjup, 14 mm full glugg, finns det?
Oskarpa bilder.
Och så en obehaglig incident vid tornet.

Jag utrustade Olympusen med 14 mm objektiv i morse, för att få lite variation i fotoflanerandet. Blir lite kompaktare än Lumixen, men å andra sidan får jag avstå från sökare. Bedömde dock dagens ljusförhållande som toleranta mot skärmtittande och -komponerande.

Den första iden på väg mot stationen var skärpedjup, eller snarare frånvaron av, för det kan väl inte bli så stort med 14 mm och bländare 2.5. Full glugg alltså. Lite bär i första trappan längs vägen fick bli försöksobjekt.

Ja, så blev det. No comments. Möjligen talar det för sig själv.

Testade med lite gräs också.

Gräsligt blev det ju inte, även om det är gräslikt.

Nästa infall kom på pendeltågsperongen.

Oskarpa människor, både halshuggna och silhuettliknande sådana.

Suddigheten höll i sig när jag klivit av tåget. Jag var slö och åkte bara en station.

När jag kommit fram till hotelltornet stannade jag och titta in på vad de höll på med där. Det var då det hände...

Sekunderna efter jag tagit bilden började killen gå som om han tränade moonwalk och så föll han ihop raklång på marken och rörde sig inte. Staketet hindrade mig från att komma in och hans arbetskamrater i bakgrunden hade effektiva hörselkåpor på sig, så att ropa skulle inte hjälpa.

Lyckligtvis råkade en av dem titta upp ett ögonblick och se åt mitt håll och han kunde inte undgå  mitt intensiva viftande och började sakta gå. Sedan gick allt fort när han såg kompisen på marken. Larmet gick och han blev omhändertagen.

Sedan lunkade jag sakta vidare  mot jobbet.

Men stämningen hade ändrats...

.