Ibland känns det som jag satsar på dåliga bilder men morgonljuset var skönt och så blev det en bild till OTTEN

Ibland blir det så där, det är så skönt medan man går och man tycker det är så fint och morgonen är så underbar den där biten mellan busshållplatsen och jobbet och man har kameran i handen ifall man hittar något som är värt att fotografera och så hittar man inte det och så fotograferar man ändå bara för att man måste, känns det som.

Då blir det sådana här bilder.

Kista gård, den gamla mangårdsbyggnaden som fanns här långt före här blev IT-centrum och säkert även innan här blev militärt övningsområde, men som  behöver något i förgrunden så att det inte ser så tomt ut på bilderna.

Ett överblivet avloppsrör eller självmant nerfallna äpplen, det blir vad det blir beroende på hur nära man står.

När jag vände  mig om såg jag "Mannen på taket" i en ny version, live dessutom (även om han håller sig still på bilden

De nybyggda bostadshusen (höll på skriva hyreshusen, men det tror jag är  fel, för det är nog bostadsrätter) behövde också något i förgrunden och turligt nog hittade jag ett konstgjort stormfälle som passade.

Sedan såg jag något i skyn...

... som var på väg åt Ottens håll. Inflygningen till Arlanda var påbörjad.

Kanske blir det roligare om man riktar kameran mot solen. Om det blev motsols kommer jag inte ihåg.

En fin avslutning ska det väl vara också och blommor är ju alltid en prydnad.

Tänkte jag nu så här mycket när jag gick där? Nä det tror jag inte, och tänkte jag så var det nog andra tankar. Texten är en ren efterkonstruktion, möjligen med små fragment av sanning. Det där  med Otten är sant, jag tänkte på honom när jag såg planet.

Undrar vilket som är roligast, att fotografera eller skriva? Bäst är dock båda tycker jag. Tillsammans!

Jag fotograferade med  Lumix G2+Sigma 30 mm (Och jag skrev på en MAC, varför är det så viktigt med vilket fotoutstyr man har, medan aldrig någon talar om vilken skrivmaskin man har.)

Må så gott allihop!

.

skuggspel och kvarglömdheter

Skuggorna var det första jag såg i morse när jag sneddade genom den tomma lekparken, så de fick ge första bidraget till rubriken.

Sedan föll skuggorna på något kvarglömt i sanden, så då var andra delen av rubriken klar.Efter det behövdes bara några bilder så skulle jag kunna  tillfredställa dagens bloggbehov.

Även kläder hade glömt sig kvar.

Lite morgonskugga kanske dröjer sig kvar i väntan på solen.

En människa kanske sätter liv i skuggspelet.

Eller till och med en hund.

På eftermiddagen blev det något helt annat, ett uttjatat torn.

Ibland tryter fantasin. Då blir det torftigt.

.

Höstfärger bland stenarna, ett gyllene tretal?

Ett gyllene löv bland stenarna bredvid gångvägen fångade fotografens öga i går morse där han gick. Kameran fanns till hands och kunde avbilda vad han såg.

Det ena föder det andra, och han spanade ut över stenarna: finns det några mer färgfynd  att göra, så att det kan bli åtminstone ett triss med fynd. "Alla goda ting äro tre" heter det ju.  Tre är lite roligare än två, men inte lika tråkigt som fyra. Men när man är ute och reser sägs det att tre personer är det sämsta. Det är alltid en  som blir över.

Den här gången fanns det inte en naturlig trio bland stenarna utan fotografen fick nöja sig med konstlade fynd.

Det är i alla fall bättre med papper än med plast, eller... Jag antar att den var för tung att bära med sig.

Lite märkligare är väl ödet för nästa färgfynd.

En nyuppsatt skylt för att leda cyklisterna på rättan väg är inte nyuppsatt längre. Undrar om det finns en hop med förvillade cyklister som irrar omkring här.

Idag är kamerabatteriet nyladdat, undrar om det finns några motiv kvar att fotografera?
Vilket som, ha en trevlig dag!

Ett nytt objektiv är väl en bra ursäkt?

Travade till jobbet i dag med, samma väg som i går, och hade tänkt ta  en ny serie blå bilder, men tyvärr hade ju det blå motivet rullat därifrån, så jag fick nöja mig med ett  färggrant substitut.

Det såg nästan ut som en liten röd gubbe, med blå ryggsäck, som stod vid vägkanten.

Om man har ett nytt objektiv kan ju det vara en anledning att ta sådana här konstiga bilder bara för att pröva objektivets egenskaper, skärpa, färgåtergivning, skärpedjup och allt vad man kan hitta på. Då slipper man erkänna att man tar sådana här bilder bara  för att det  är roligt.

En annan ursäkt kan kanske vara att det känns som att vägen till jobbet är mycket kortare, när man har kameran med och stannar och tar bilder emellanåt. Plötsligt har man kommit lång väg utan att tiden har gått, känns det som. I själva verket har det nog tagit betydligt längre tid. Insikten om det, och uppvaknandet, kommer när man tittar på klockan. Varför man nu ska titta på den när tiden står stilla.

Skärpa och oskärpa är roligt att utforska, liksom förgrund och bakgrund. Kanske kan man hitta uttryck som går att använda bildmässigt, eller så är det bara bra att veta.

Jag hittade i alla fall en glad gubbe  längs vägen (eller var det på väggen). Skärpetest i betong.

Morgonsolen passade på att lysa upp skorstenen lite, just när jag kom. Det var väl snällt.

Bilarna är inte parkerade, det är kö. Den slipper jag.

I går, med 14 mm på kameran, tog jag en bild på bron ur klöverperspektiv. Idag, med 30 mm, fick jag ta till grövre växtlighet.

Undrar vad det är för sorts träd?

Lumix G2+Sigma 30 mm/2.8

några blå ...

... bilder alltså...

... blev det i går när jag gick hem från jobbet...

Jag hade tänkt ta några nya i dag på morgonen när ljuset  faller annorlunda...

... men då var de borta...

... inte bara containern utan även bilen den stod på.

Kvar fanns bara två djupa bilspår i leran. Så kan det gå.

.