Hur ligger dom... jag kan ana när det var ... och vad som hände sen ... den stora hämnden eller bara sammanhållning

Ja det här var väl ganska normalt

Det kunde ha hänt vilken dag som helst.

Men det här ser inte normalt ut.

Ganska ansträngt verkar det vara.

Vem håller ut längst?

Huvudet på en stol... och fötterna på en annan.

Klädseln ger  en antydan om hur varmt det var. Aktiviteten ger en antydan om att vi hade gott om tid att slå ihjäl, men inte kunde göra det någon annanstans.

NÄR? och VARFÖR?

Setting the scene

När kan detta ha hänt? Det är inte lång tid att välja på, eftersom vi inte var här så länge. En vanlig kväll kan det inte ha varit, då hade folk dragit iväg på annat och inte setat och häckat på kasern om vädret var så varmt. Hade det varit helg hade folk inte varit där, för nu hade de flesta nära hem.

Alltså återstår den där helgen när vi gick beredskap. kläderna låg nära till hands, snabba att ta på, stridsselarna var packade och lika nära till hands och vi var taggade. Vi var nämligen sura på dagofficeren och han på oss. Han skulle inte få sätta sig på oss! Trodde han vi var dumma?

Vadan nu detta?

Dagofficeren var en överfurir och vi var en pluton  med befälselever som  svetsats ihop under två månader på Laxön. Vi var vana vid en rak kommunikation mellan oss och befälen och vi gjorde vad vi skulle. Så kom här en dum liten överfurir (vi var förstås fortfarande vanliga meniga) och skulle var stöddig och kolla rättning och räta led och petitesser som vore det excercis, när vi  mest skulle räknas in för helgens beredskap. Det slutade med att vi stod uppställda på planen framför matsalen,  åskådarna samlades och skrattade åt honom när han gjorde sig löjlig. Men det har jag förstås inte på bild.

Läget.

Eftersom vi gick beredskap var det några av oss som var uttagna att vakta vid portarna till regementet. Det fanns två infarter eftersom E4:n gick rakt igenom  Ing 1:s område. Våra kompisar i vakten fick höra av den ordinarie vaktpersonalen att den här överfuriren brukade envisas med att köra övningslarm när han var dagofficer, bara för skojs kull. Den risken hade ju ökat nu när han var sur på oss.

Planeringen

När larmet gick skulle vi bege oss till samlingsplatsen på västra sidan, ganska nära vår förläggning. Där skulle vi ställa upp med full stridspackning.

Det skulle klaras på 15 minuter. Då skulle överfuriren komma med nyckeln till garaget, vilken han hämtat i vakten, så att vår  lastbilsförare skulle kunna bege sig till garaget och hämta   lastbilen. När bilen kom skulle vi sitta upp och åka till ett förråd på östra sidan och lasta på materiel.

Hur det blev.

Vi kraschade planeringen totalt när larmet gick vid 3-tiden på natten. När de första 15 minuterna gått och överfuriren kom lodande lite försenad för att hämta garagenyckeln i östra vakten, stod vi redan där med en lastad lastbil! Vaktpersonalen hade svårt att hålla sig för skratt och njöt uppenbarligen av situationen. Vi var förstås nöjda.

Hur klarade vi det.

Det var ju ett ganska intelligent gäng han hade utmanat, och med en hel del tävlingsmänniskor också. Vi såg genast att det tidskritiska var garagenyckeln och lastbilen. Alltså sov föraren med kängorna på, och när larmet gick kastade han  sig iväg direkt i riktning mot nyckeln, som han mötte halvvägs eftersom en av våra kompisar i vakten kom med den. Hans packning tog vi andra.

När sju minuter gått stod vi där, vi och lastbilen och väntade på överfuriren, tills någon kom på den goda idén: vi åker och lastar. Så det gjorde vi.

Sens moral?

Reta aldrig grabbarna i första pluton.

Reservation för exaktheten i sifferuppgifterna och detaljerna. Det är ju ändå över fyrtio år sedan.

Hommage à Margareta

Jag scannade in några gamla dia från ett ganska kargt och vegetationslöst område långt uppe i norr, och tänkte att jag i all blygsamhet kunde tillägna detta inlägg till Margareta Cortés som så flitigt  bloggat från ännu nordligare områden, men knappast frodigare.

Mest sten och is.

Inte så mycket frodigare här heller.

Drivved som strandat och har legat där länge.

Drivveden på Spetsbergen kommer österifrån, från de stora ryska floderna som mynnar ut i Norra ishavet. Med tiden har de hamnat här och har legat här länge, längre än man kan tro. De är torra och välbevarade och ser ganska nya ut, men C14-metoden har visat att de är gamla, många slutade att växa på 16- och 17oo-talen. Luften är torr här och miljön ganska steril, fri från nedbrytande organismer.

Mer vördnadsvärt gammal ved?

Fler bilder från det karga området i ett gammalt blogginlägg.

Och tack Margareta för intressanta bilder från dit jag aldrig kom...

Dagsfärska vårnoteringar också! Med och utan blöta knän.

Jag gick där och var redan blöt, hade tajmat den värsta regnskuren under dagen, och då uppfattade mitt norra öga en liten gul prick på marken. Raskt ner på knäna och försöka fånga in det gula och placera det snålt tilltagna skärpedjupet  någorlunda vettigt. Vad ni ser får ni bestämma själva.

Lumix G2 med Olympus 45 mm/1.8 @ 2.8. Närgränsen är  en halv meter, så jag får jobba anorlunda än med makrot till min Canon, men det gjorde det hela bara lite mer spännande.

Det var förstås lite pilligt att placera det korta skärpedjupet utan en riktig spegelsökare, och jag växlade mellan sökaren och den utfällbara displayen.

Tre lyckade försök tycker jag att jag fick till. Det är jag nöjd med på fem exponeringar. Till och med överraskad av yielden.

 Tycker  det kan räknas som vårtecken.

Det som göms i snö kommer fram i tö.

Ett helt dike med sådant som töat. Mest vatten förstås.

Inte ett vårtecken, men de bara låg där, så en bild kunde jag ju ta.

Däremot kunde man ana vårens färger i skogen, även om en del höstfärger dröjt sig kvar

.

Den där trasan är det nog fjärde våren i rad jag fotograferat. Den har legat där länge.

Avslutar med en motorvägsbild.

.

Vad gör dom på luckan.

Någon gång i augusti 1969 tillbringade vi en knapp månad på Ing1:s gamla hemvist i Frösunda, Solna. Då är de  här  bilderna tagna. Det är alltså en fristående men direkt fortsättning på de tidigare bilderna  från Laxön.

Urvalet idag visar lite av vad som kunde hända på luckan. Inte så mycket om dagen varit intensiv.

Borstar skor tydligen.

Eller putsar skor till och med.

.

Byter kläder kanske...

Eller tar det lugnt...

.

.

Med startpunkt Solna drog vi oss norrut

Gräver i den gamla negativpärmen igen, där jag gjort så många oväntade fynd, men också många kära återseenden. De här bilderna var dock inte oväntade, för jag visste att de skulle finnas och negativen satt där de borde sitta. Det är mer ordning på de gamla negativen än alla diabilder, men de senare är ju på sitt sätt både svåröverskådligare och mer skrymmande.

Här är vi i alla fall på väg norrut från Solna. Efter två månader på Laxön vid Älvkarleby avslutar vi den första sommaren i det militära på Ing1:s område i Frösunda. Här är vi dock på väg ut mot Järvafältet i ett lätt regn.

Här har vi  passerat Ulriksdal, på vår väg mot det okända...

Stilen varierar på hur man håller  k-pisten...

... vi kan nog säga att stilen var ledig.

Till slut var vi framme i skogen och kunde pusta en stund.

Sedan måste vi fixa någonstans att sova...

bandagera knäna...

 ... sköta hälarna.

Men vi fick inte sova så länge (om det överhuvud taget blev något sova). I den dimmiga gryningen skulle vi ut i blötan och lägga ut minor.

Efter mineringen var det bara att plocka upp minorna igen och bära tillbaka dem.

Och lasta upp.

Augusti -69, inscannad Tri-x.