Det var när jag gick över bron som vädret var som sämst (verkade det i alla fall)

...eller var det kanske så att det var där uppe på bron som man bäst kände vädret.

Tranebergsbron. Bilden fick bli svartvit för det stämde med väder och verklighet, i alla fall den upplevda verkligheten.

Det blev inte så värst mycket mera färg med färg i bilden.

Brons överbyggnad är rejält ombyggd sedan jag brukade färdas här, då fanns en gång/cykelbana på var sida av bron, nu har det blivit en dubbelriktad sådan på sydsidan av bron, så att gå på den sidan jag hade tänkt mig, det gick inte. Det påverkade inte vädret på bron, men vyn.

När jag gick däruppe var jag hela tiden övertygad om att "nu kommer regnet", men det var bara små sönderblåsta regnstänk som kittlade kinden, och cyklisterna jag mötte såg ut att ha lika brant uppförsbacke som jag hade för 40 år sedan. Cyklandet har helt klart ökat ökat sedan min tid, då kunde man cykla ganska ensam här.

.

Lite färg blev det i alla fall, när jag släppte in lite taxi till höger ...

Som synes (eller inte synes) är det inte de vackra ståtliga delarna av bron man ser uppifrån. För att se det ståtligt får man fundamentalt ändra position och gå ner till brons fundament, och dit var jag inte på väg, och där har andra  redan varit.

Ja vart var jag på väg egentligen?

På väg nerför bron på Alviks-sidan, hälsade de stora träden vördnadsfullt på mig.

Och jag hittade en väg som ledde ner mot Alvik.

Alltså var jag på väg mot Alvik! Det var ju bra att veta.

Vid Alvik är ju ingenting (nästan) sig likt, så jag stod där undrade en stund om jag skulle ta en spårvagn, men de gick inte åt mitt håll ännu, och de som gick skulle nog ge mig en helt egen utflykt, så de får bli en annan gång.  Mitt i velandet stod där en buss färdig att gå och jag hoppade på, så jag fick sitta en stund.

En stund senare närmade jag mig Claes trakter och mindes att han sagt åt mig att jag borde gå runt Lillsjön om jag inte gjort det, så jag hoppade av bussen och väntade på grön gubbe.

.

Om man tittar på stolpen, ser det ut att gå vilt till här så det är nog bäst att vänta tills gubben blir grön.

Bron, en fristående fortsättning på vandringen

En jätte reste sig ovanför mig när förra inlägget slutade .

När jag väl hamnat vid Kristineberg var det lätt att lockas av Tranebergsbron, en bro jag trampat uppför många gånger en gång i tiden (och rullat nerför ungefär lika många gånger), men nu hade jag ingen cykel med mig, bara en kamera, så då fick den duga.

Een annan gammal ärevördig jätte stod på vakt intill brojätten och lät sig fotograferas.

En liten stig ledde upp hit, genom buskagen.

.

Vägen ligger öppen upp mot bron.

Stärkt av glassen från Kristineberg  känner jag mig mogen att låta  vandringen börja.

.

Idag gav jag mig iväg utan att veta var jag skulle hamna och det var riktigt skoj

I morse hade det regnat och jag tänkte det kunde vara bra att ge sig iväg med kameran någonstans, och glad i hågen klev jag ut i världen, med regnjacka och kamera i ryggsäcken och SL-kort i fickan, för att se vart jag skulle hamna. Regnjacka visade sig vara ett bra drag för regnet höll sig borta hela dagen, i alla fall där jag var.

Det kom ett pendeltåg när jag kom till stationen så jag hoppade på det för kortast möjliga resa, en station och gick sedan den korta vägen till Kista.

Här hade marken bytt färg sedan i våras.

I Kista var många ute och vandrade så jag gissade att det var lunchdags, och många av dem bar märkligt nog lila plastpåsar i händerna. Jag tog upp mobiltelefonen ur fickan och såg till min förvåning att det hunnit bli fredag. Kanske kunde det förklara färgen på påsarna. Jag sprang också på en f.d. arbetskamrat, så där gick också lite tid.

Mina steg gick mot centrum och jag undrade om jag skulle ta en buss, eller tunnelbanan. I den begynnande värmen tänkte jag att T-bana nog var skönare, så det blev så och jag klev av vid Stadshagen , där jag nästan aldrig klivit av, och jag definitivt aldrig gått upp den uppgång jag gick nu.

Efter några minuter insåg jag vart jag skulle gå när jag såg Krillan på andra sidan bussparkeringen.

Gult i fjärran,  Kristinebergs IP.

Kanske ser man bättre om man tittar genom glipan i planket

Jag kryssade  vidare mellan uppbrutna gatstenar och ringlande avspärrningar och kom till huvudgången.

Där inne har jag en gång i tiden satt personligt rekord på 5000 m. Inte för att jag sprungit det på bana så många gånger, för jag föredrog att springa i skogen.

Även hit hade det förirrat sig en lila kasse. Är det någon sorts farsot på gång?

.

Intill Krillan hade det vuxit upp en anläggning för yngre generationer som jag tyckte gjorde sig bra  i svarvitt.

Mitt emot stod en bjässe som definitivt inte var ny.

Så här långt kommen behövde jag stärka mig lite och gick in i en ännu ej nerlagd butik och köpte glass. Jag hade nämligen insett att nu väntade en bro på mig.

.

Med på vandringen (som fortsätter i nästa avsnitt) var min Panasonic G2 +30 mm/2.8, objektivet med den udda brännvidden (motsvarar 60 mm på småbild/fullformat).

Trevlig helg!

Det där med att fotografera på gatan är visst en het potatis...

... inte för att jag deltagit i eller tagit del av debatten, men jag har ju inte undgått att uppfatta de svallvågor som nått ända in i bloggarna.

Det tjattras ganska friskt på sina håll.

Själv bryr jag mig inte så mycket, eftersom jag inte vill sätta etikett på mitt fotograferande, och skulle jag göra det kanske trivselfotografi eller blogg-fotograferande  vore  passande etiketter. Jag fotar för att det är roligt och jag fotar för att kunna blogga, eftersom det även är roligt att skriva.

Ibland kan man behöva kasta lite ljus på saker och ting.

Ljuset är en av de saker jag gillar med fotograferandet, speciellt när bilden lyckas fånga  åtminstone en del av det man ser i verkligheten.

Intet är som väntans tider.

Hur mycket speciellt måste det vara för att vara gatufoto?  Som jag redan antytt, jag bryr mig inte, och jag fotograferar där jag går, och det blir vad det blir, när jag ser vad jag ser. Möjligen kan jag se mig själv som en landskapsfotograf som förirrat mig in i det urbana landskapet, men min fotografiska blick är nog fostrad av det öppna landskapet, och av fjäll och skog. Människorna är bara figurer och statister i detta landskap. Ska jag fotografera människor på allvar ska jag helst vara en i gruppen.

Gångväg eller modern gatumiljö

Däremot inspirerade de här diskussionerna om gatufoto mig   till att leta fram några bilder som i alla fall påminner om gatumiljö, för att med hjälp av dem försöka väva ihop ett både verbalt och bildmässigt inlägg. Jag vill inte på något sätt raljera över  begreppet gatufoto, men ibland jag har lite svårt att förstå behovet av att sätta upp regler och gränser och diskutera vad som är och inte är, och vad som är rätt och fel, och all pajkastning som det kan leda till.

Och här har jag spårat ur totalt för den här bilden är tagen på spåret.

Det  är så mycket som inte sker på gatan i moderna städer.

.

Och fortsätt för all del att fotografera, både på gator och andra platser... det är ju skoj.

...och själv fortsätter jag att fundera vilken kamera jag ska uppgradera mig till, för att känna mig bekvämare i mitt fotograferande.

På väg...

...var jag i går eftermiddag.

Det var det fler som var.

.

.

.

Halshuggna? Det var ingen ondska från min sida,  undvek bara motljuset.

Till slut kom jag fram till ett fotofika. Där var det också motljus.

God natt.