Ett riktigt blogginlägg till skillnad från ett ynka harspår, och funderingar kring om vintern är svartvit eller i färg

Jag plåtade ju ett harspår i morse, från ett fönster på övervåningen  och det trodde jag skulle bli dagens blogg och dagens fotograferande och sedan satt jag inne och häckade, övertygad om att inget skulle locka ut mig, för omvärlden tedde sig ointressant.

Föga anade jag hur fel jag hade.

Plötsligt kände jag att nu måste jag gå ut, annars missar jag något, eller så blir jag galen eller så kommer jag att gräma mig efteråt. Eller vad det nu var.

Så stod jag där  med kameran i handen och försökte låta bli att tappa vantarna i snön. För lite småkyligt var det om fingrarna. Och var det några vantar som skulle falla, så skulle det vara sådana av snö.

Vantar blev det inte men små fluffiga flingor. Kalas-fluffar kanske.

Det var så här  det såg ut.

Men det var så här det kändes, så jag upplevde det när jag gick där.

När jag så här efteråt tittar på bilderna, medan upplevelsen fortfarande är färsk, upplever jag den svartvita bilden som sannare, trots att den berövats en hel del information när färgen försvann. Vilken bild  är då bäst?  Ja , det beror på. Var det vackert, eller var det kallt, eller var det snöigt... eller...

Stående på samma fläck tog jag även nästa bild.

Den hade blivit meningslös utan färg, enligt mitt förmenande.

Jag fortsatte vandringen mot centrum och ville ha lite snöande känsla i bilden.

Men det är klart att bBamse gör sig bäst i färg.

När jag kommit ner till bussterminalen försökte  jag hitta  nya sätt att fånga den.

Färgen fångar vår blick. Det ska den göra.

Spår.

Svartvitt, för färgen tog bort uppmärksamheten  från spåren.

Samma sak här. Färgen hade lurat ögat.

Tänk att det kan bli så olika, det här med färg och ickefärg.

Jag har nog bilder till ett blogginlägg till, från den här promenaden. Får se om de duger till en berättelse...

En vanlig vinterdag?

Nyss.

Inte mycket att blogga om...

Samma väg, ett återfall kanske, eller bara en tillfällighet?

Jag gick idag en väg jag gått en massa gånger, på den tiden  när jag jobbade, jag gjorde ett återbesök på jobbet för de behövde lite hjälp och sedan gick jag hem. Då kom vägen in i bilden och vägen jag valde på hemvägen är alltså återfallet i rubriken.

Kanske var det en tillfällighet att jag gick åt det här hållet, eller kanske sög det i fototarmen  som ville se om jag fortfarande skulle ha något utbyte   av att gå här.

Vi kan väl säga att vägen började  här. Skylten och betongklumpen pekar på något vis åt samma håll, så det fick bli startbilden.

Väg handlade det om och vad är detta om inte en väg?

Den rätta vägen, vägen hem, bara en gångväg bland alla andra, vägen norrut, vägen med de runda lamporna, vägen...

När jag började gå till och från jobbet, när jag flyttat dit jag bor nu, började jag gå genom den vilda skogen däruppe på höjden, som nu börjar bli tråkigt betongciviliserad.

Skogsstigen som böjde sig runt träden har ersatts av en linjalrak asfaltväg.

Vägar innebär  också vägval

Vägen till vänster, där man ska gå ovanför cykeln, och vägen till höger, där man skall gå bredvid.

Någon eller något har sökt sig en egen väg.

.

Och här har de jobbat för att hitta rätt väg.

Vägen avstängd. Det har blivit farligt!

Vägen uppåt.

Det är brantare än det ser ut. Jag vet, jag har cyklat där många gånger.

Inte bara en väg, utan vägar och vägval.

Och den här bron är en gammal kämpe i min blogg, så jag hedrade den med en ny bild på vägen hem.

Sedan var det inte lång väg kvar hem, och mest tråkig väg, så det blev inga fler bilder. Väg blev det, men kanske ingen bra vägledning, i  det här inlägget.

OK då, vi kör väl en omgång tvärtom då, så får vi se!

Det blev en del kommentarer kring  svartvitt och färg i förra inlägget med två damer på promenad i Uppsalas vintermörker så jag tänkte vi kunde ta promenaden en gång till, med de gamla bilderna på nytt sätt och dessutom ett par bonusbilder.

Vi befann oss i ljuset och värmen i en före detta möbelbutik, ditlockade efter fotofikat  av Raunis entusiasm, och det ångrade vi inte att vi blev.

Men när det var färdigtittat hamnade vi i mörkret och kylan  på Vaksala torg.

Det atmosfäriska bruset verkar synas på vinterhimlen.

Och här blir det tvärtom mot förut.

En svartvit bild, nu i färg

.

...och samma här.

Här har det inte bara blivit färgrikare än i svartvitt, utan även betydligt ljusare, annars såg det inte vettigt ut. Färger som döljs i mörker ser inte alltid kloka ut.

Uppsalas perronger och undergången är nära för de två damerna.

Ännu en tvärtom-mot-förut-bild.

Damerna med röda mössor går färglösa in i mörkret.

Och slutbilden är lika konstig som förut, även i färg.

Undrar vad det är för sorts bil som rullar in från vänster...

Tack för alla kommentarer på förra inlägget, det var de som skapade de här inlägget.

.

Två damer i nattens mörker och kyla

De stod och pratade  med några från underjorden.

Men kylan drev dem vidare.

Ska de åka med tåget...?

Nej de fortsatte förbi...

Det röda syntes bra i nörkret...

Och  så småningom var det bara en kvar och nattkylan gjorde tiden seg så bilarna blev långa...

Tro´t om ni vill, men jag var där och kameran ljuger väl inte...

Skönfoto? Nej bloggbilder.