När motiven nästan inte finns...

Jag vaknade onödigt tidigt och alla andra sov, så jag och kameran tog en tur.

Motiven gjorde sig nästan osynliga i morgondimman.

.

Det fick bli sparsmakad, försiktig fotografering...

Jag kunde ana att det fanns en värld därute.

.

Och faktiskt...

Det fanns liv där...

... och en ny dag trädde fram.

ff

När jag satt och läste föll plötsligt solens strålar på fönsterbrädan...

....så jag hämtade kameran...

... och tog några raska bilder...

... innan jag fortsatte läsa...

... och sedan var det inte mer med det.

God kväll!

Utbränt skräckexempel från gränslandet och andra trevligare överblivenheter

Ibland finner jag mina bilder vara bara färskvara, något som jag serverar direkt i min blogg, och kanske inte bara ibland, utan ofta. Sällan gör jag något planerat, uttänkt och målinriktat när jag fotograferar, och de gånger jag gör det, är risken att jag tröttnar innan jag kommit i mål. Trots det blir det ibland bra.

Det sättet att fotografera gör ju att det ibland blir överblivna rester när jag bloggat kring de färska bilderna. Lika ibland får dessa överblivenheter användning vid ett senare tillfälle, som detta urbrända elskåp, från tidigare i våras.

Inte vackert att se, men fascinerande som motiv, ett litet skräckkabinett, där det står på gränsen mellan två kommuner och man inte riktigt vet var man är, eftersom gränsen är osynlig.

Nästa överblivenhet

.

Inte lika gammal och överbliven är denna bild, kanske är den fortfarande färskvara som inte passerat bäst-före-datum, tagen för drygt en vecka sedan. Den blev över för att den inte riktigt passade in i berättelsen i några av de blogginlägg jag skrev då.

Linköping

Detsamma gäller denna bild, någon dag yngre.

Malmö

.

Efter förra helgens fotande i en främmande stad har det inte känts meningsfullt att plåta på hemmaplan, men idag ...

Jag har varit lika fjärran från fotograferandet den sistlidna veckan, lika fjärran som jag varit från att blogga. Jag fotograferade ju en del av Linköping i ljus, mörker, sol, skugga och allt vad det var, som framgått av min blogg. Att det dessutom ingick en flytt till Malmö, var inte lika tydligt, men det förteg jag mestadels, för det var inte så intressant ur fotosynpunkt.

När jag sedan kom hem, kändes det inte längre intressant att loda runt i hemtrakten och fota banaliteter. Skaparkris, utmattning eller meningslöshet? Fast jag har väl aldrig haft en tydlig linje i mitt fotograferande, utan gjort det som fallit mig in, så en paus är väl inget konstigt, om det nu inte är något nytt som växer fram.

I alla fall...

... blev det så att jag gick ut genom bakdörren här hemma och tog några
"utanför-dörren-bilder".

Varför då? Kanske sög det i foto- och bloggtarmen  igen. Kanske hade jag återhämtat mig från det Linköpingska äventyret. Kanske var det bara dags igen. Kanske var det den instundande Påsken som krävde lite påskris, här i form av av buskarna kring min lilla radhusgräsplätt.

Ännu är  det mest kvarvarande fjolårsfägring som finns i häcken, men den kan ju få olika uttryck, beroende på hur jag låter solen falla bladen.

.

Det går ju också att ge allt ett svartvitt uttryck...

... men då kanske det mest blir naturens kaos som framträder.

På grannbusken finns dock spår av vad som väntar.

När jag ser den här bilden kan jag inte undgå att tänka på Karin Boye.

Ja visst gör det ont när knoppar brista
varför skulle annars våren tveka

En svartvit bild av vårens tvekan.

n

Ett fönster kan också berätta

Världen utanför håller på att vakna

Människorna är på väg

Men vad är det som ligger på fönsterbrädet?

Dags för fönstertvätt

Flyttbestyr

Sett från andra hållet

.

Hej pappa!

.

Fotografen och fönsterputsaren

.