En kompakt, lite rött, två damer och en fuktig promenad.

Det började med ett vägval, vilken runda ska vi gå?

Ditåt går vi!

Jag hade för ovanlighetens skull kompakten med mig, den brukar ju oftast ligga hemma och vila sig.

Jag släntrade lite efter och tog lite bilder i det svala sommarvädret.

Bilderna av havet gjorde sig bäst i svartvitt.

Så kom regnet.

Även kameran fick sin beskärda del av blötan, som synes.

En liten flik av havet tittar fram igen

Tilbaka till stugan.

Slut.

Utan andra förvrängningar än de som objektivet bistår med.

Det var fortfarande nyss midsommar.

Det var fortfarande onödigt  kallt.

Kanske var det fotboll på TV.

Kan det finnas fler skäl till att inga människor syntes till?

.

Jag gick där med det vidvinkligaste jag har till min m4/3-kamera: 9mm.

Önskan att förvanska världen  hade gått över.

Plåtade istället vad jag såg, med ett vidsynt öga.

Egensinnig blombild?

Kraftledning.

Förvrängningarna  kan man ju också använda för att skapa bilder med.

Trådrullar.

Kraftledningsbygge.

Tänk att det är så skoj att fotografera.

Jag kände för att förvanska, var det kanske bara en krampaktig nostalgisk protest.

Jag  satte på det vidvinkligaste jag har och travade iväg för att förvanska världen genom optiskt missbruk . Kanske var det en längtan efter att inte bara avbilda, utan även i viss mån skapa och kreera och då inte bara genom att skaka eller röra på kameran, som jag gjort en del genom åren.

.

Jag började lite försiktigt vid en gångtunnel. Ovanför huvudet brusade den åttafiliga motorvägen.

Jag ville utnyttja ljusrampen till något.

Luta på ett riktigt vidvinkligt objektiv ska man inte göra, då vet man inte vad som händer men det var ju just det som var meningen.

Men jag satt ju fortfarande kvar i att få någon sorts komposition i bilderna, de sista krampaktiga resterna av natur, i kontrast till sten, betong och trafik, kanske en onödig nostalgi.

Kanske handlar det också, eller bara, om att se det vackra i det fula. Riktar man blicken rätt när man går där, ser man bara detaljerna och inte helheten. Verklighetsförträngning eller anpassning?

Det är bara att acceptera och göra det bästa av situationen, dvs. motiven, för det var ju fotografering det  handlade om, förutom då promenaden. Sedan må då betraktaren titta på bilderna och dra sina slutsatser eller känna sina känslor. Jag fotar bara vad jag ser, om än genom ett förvanskande öga.

Färgen kan också förvanskas, och varför inte, det är ju också en del av det fotografiska uttrycket, men jag väljer att hålla mig kvar i det realistiskas närhet. Förstärka en del, förminska en del.

Så insåg jag plötsligt det svartvitas möjlighet och exponerade därefter.

.

Men röd bil och rött plank kräver ju färg.

Kanske blev det inte så mycket förvanskning som jag tänkt mig, jag valde kanske fel väg  att gå, eller också var det lagom  mycket. Jag må ha en idé i skallen när jag går ut, ibland stämmer den ibland fördunklas den  av verkligheten  och nuet där jag går och det blir något annat.

Fortsättning följer förmodligen...

En (nästan) färglös fortsättning på sökandet efter midsommar.

Jag hade just passerat titanen, inte Hyperion eller Kronos utan metallen på skylten som avslutade förra  inlägget. Hyperion var i alla fall stundtals närvarande, men  det var en hel del moln och Kronos är jag inte medveten om när jag är ute och går, men nog är  han aktiv för tiden bara går.

En svartvit bild, där tiden kanske står still. I alla fall står bilen still och det svartvita får stå för stillheten.

De här två höll sig i alla fall still medan jag tog bilden, men inte mycket längre. Stillbild alltså.

.

Maxi-moln?

.

En stenhård bild?

Darrar/darrar inte?

Jo, det är två aspar.

Spännande?

Högspänning i alla fall.

Ute och flyger.

Men den här bilden klarar sig inte utan färg, så den får bilda färghörnan.

Istället för fotboll och midsommarstång blev det tåg, trivialiteter och titan

...Fristående fortsätttning

Jag traskade vidare på gårdagens sökande efter midsommaren, vilket förstås bara var ett täcknamn för en vanlig promenad med kameran och då passerade tåget.

Jag hade hamnat vid ett container-tillhåll

.

Men om man ska studera "konstverken"  på de stora plåtburkarna, varför då inte studera naturens egna verk

.

Rost-konst?

Låg i blötan på marken.

Snyggt parkerade.

...och till slut mötte jag en Titan.

Men midsommar? Ännu ingen skymt av den. Jag kanske  går på fel ställen?