Barbenta morgonbilder igen

Jag öppnade  mina ögon och såg ljuset

Det var tyst ute. Jag tittade på klockan och konstaterade att det måste vara söndag. Inga ljud ute, av folk som var på väg. Bara stilla. Jag hämtade förstås kameran.

Morgonskuggor.

Tittade ut på andra sidan. Öppnade inte fönstret.

Gick ut, hämtade den onödigt tjocka söndagstidningen och såg att solen sken hos  fler än mig.

Kollade snabbt in höstfärgerna.

Bilderna passerade Lightroom medan jag åt frukost. Nu är det dags för kaffe.

Och jag som hade trott att jag skulle  börja dagen med en fristående fortsättning  på gårdagens blogg. Ibland är det trevligt med överraskningar.

När blått blev till rött och till slut färglöst.

Abstinensen satte in  redan idag, jag var tvungen att gå ut  med kameran, om det nu inte var det motsatta, att jag behövde  gå ut och då lika gärna kunde  ta med mig kameran. Eller tänk  om det till och med var bloggen som var  hungrig. Bloggberoende, kan det vara farligt det?

I vilket fall som  helst såg jag något blått i  asfalten när jag kom ut, inte en ädlings blod, eller en avspegling av en mörkblå politiker som tröttnat. Det var något annat.

Men redan några steg längre bort bröt sig en annan färg inpå scenen.

Då anade jag att den lilla promenaden kanske skulle bli röd.

Vad det är för bilar överlåter jag  till bilexperterna att gissa.

Det röda höll i sig ett tag, men det verkade  som att det gula också ville blanda  sig i leken.

En rödgul röra?

Och här blandar sig flera  färger i leken. Varför krångla till det för fotografen?

Sparsamt med färger  här, har de regnat bort?

Men fortfarande lite  rött kvar

Men när den här mannen tog sig in i bilden blev allt svartvitt.

Kanske är det här min form  av Gatufoto, eller ska man  man kalla det  Färgfoto?

hötorgskonst, uttryck eller bara blaj?

Kan man suga ur hur mycket som helst ur ett motiv, eller borde man som fotograf ha vett  och sans och lägga  av i tid, om än inte när man är ute i motivvärlden, så åtminstone när man kommer hem  och "framkallar bilderna", eller vad det nu heter i vår digitala värld.

På plats, ute  i motivvärlden var det inte heller mycket att hurra för, bara ett  sakta borttynande ljus, och det motiv som fanns hade jag redan avverkat för den här gången  och nu fanns bara mörkret kvar, mörkret som  kom smygande. Jag underexponerade för att se om jag kunde kalla fram några bilder ur skumrasket när  jag kom  hem.

Det var ju inte heller som i den urbana miljön när ljuset tynar  bort, att gatlyktor tändas, fönster börjar lysa och fordon ritar ljuslinjer. Här fanns inget. Nästan. Jag tog fram underexponerjng och färgstick som motgift mot motivdöden. Ta mörka bilder för att se vad  man hittar när man kommit hem. Bilderna gör alltså  inte något som helst anspråk på att vara realistiska. I alla fall inte när det gäller färgen.

Platt och lantligt. En halvmil bort ligger Arlandas närmsta landningsbana. Här kan man fortfarande ana vikingatiden (fast  kanske inte direkt i den här bilden).

Frågan är vilken färg världen har så här dags. Kanske är det  blå timmen.

Det är helt klart  och tydligt att fotografen inte har strävat efter någon färgäkthet och realism i de här bilderna, det handlar snarare om val  av uttryck. Kanske har han gjort en tavla, om det nu inte istället blev en tavla.

Eller så har han utnyttjat skymningen och underexponeringen för att skapa ett uttryck i bilderna.

Kanske finns det hötorgskonst även inom fotografins värld? Eller så gör fotografen bara det han tycker är skoj. Seriöst eller ej, det bryr han sig inte om. Det är lusten det handlar om.

Han gillar de här bilderna på något sätt, om de sedan  är bra är en annan fråga.

Framförallt var det roligt, men utan RAW hade jag inte klarat det. Tack Lightroom för hjälpen.

Frusna fingrar-färden fortsatte. Fotade forntida favorit.

Det började skymma och det var skymningsljuset jag tänkte utnyttja, dels för att det tvingar mig att underexponera, dels för att det kan vara ett fint ljus. Och skymningsljusets tvång var inte ett tvång, det var ju det jag tänkte utnyttja för mitt bildskapande, skymningens uttryck.

Jag hade tur för  en gångs skull, jag kom inte för sent, utan det eftersträvansvärda ljuset fanns  där och varade en stund. Ibland kan ju sådana här  avstickare bli till platt fall för  att ljuset har för bråttom, men så här års börjar skymningen vara långsammare. Kanske  är den också frusen?

Jag gillar som sagt att fota här, jag har gjort det förr och jag kommer säkert att återvända  fler gånger. Det  är få ställen där vikingatiden och historien känns så närvarande, trots att här bara finns en liten oansenlig kyrka på en liten kulle, omgiven  av platt åkermark.

Men man ska ha lite tur med ljuset också.

På våren är det fullt av blommor här. Nu finns det bara några bortglömda små löv.

Intrycket  beror förstås också på vilka vinklar man väljer.  Igår (för det är då bilderna togs) kunde jag välja ganska fritt. Ljuset var medgörligt.

Som ni ser växlar jag hejvilt mellan färg och svartvitt, det är lika omväxlande som växlingarna i ljus och stämning på platsen och hos fotografen.

Aftonljusets färger.

Eller samma ljus sett med ljusare ögon.

.

Aftonljus. Det hade blivit mörkare sedan jag tog första bilden. Jag var nog nere i ungefär vad jag och kameran klarade utan stativ eller annat stöd och med hyfsad bildkvalitet.

Dessutom var det skönt för de frusna fingrarna att greppa ratten, dra på värmen och styra hemåt.

Fasansfullt friska fläktar för fotografens frusna fingrar föder fram fräscha fotografier

Egentligen var det tvärtom, orden föddes före bilderna, plötsligt när  jag satt där med tidningen och och löste  korsord, rann orden till och jag skrev ner dem  i marginalen. Med lite  extra ordvrängande föll alliterationen  på plats. Men egentligen föddes allt redan dagen före, igår alltså, när det blåste  i mörkret när jag gick hemåt och det var småkallt och jag inte ville ta upp kameran och plåta. 

Så idag  på eftermiddagen beslöt jag mig för att ta några passande bilder, när ju redan rubriken fanns där och pockade på ett innehåll.

Det var kallt nere vid sjön, så lite lätt frusna bilder gick ju att fixa även om inte vattnet var fruset.

Kanske  en aningen varmare bild, eller  åtminstone mindre kall med de skymningsröda tonerna i fjärran

En tredje variant på förgrund  blev det innan jag vände vattnet ryggen.

Och en utan förgrund.

Sedan gav jag mig in på det där med  skärpedjup, som en bildskapande  metod. Eller ska vi säga att det är oskärpan som skapar bilden. Vilket ni vill. Eller kanske prov utan värde, som det kunde stå  på försändelser förr i tiden. Finns det fortfarande?

Vare sig ett Ginnungagap eller ett svart hål.

Skärpa och oskärpa här  med, för att skapa en bild.

Jag vände ryggen mot vattnet och nosen mot bilen, för nu började  fotografens fingrar reagera på temperaturen igen. Men han såg något grannt på vägen så han var tvungen att ta vägen om.

Och greps av lite oskärpeskapande hysteri igen.

Sedan rullade fotografen, kameran  och bilen hemåt, men det varade inte så länge. Det blev en avstickare.