Varannan färg, varannan svartvit, en lagom blandning?

Jag blandar och ger och det blir vad det blir, och ibland blir det just så när jag ska välja vilka bilder som ska få nöjet   att ståta i bloggen med sin närvaro. Andra gånger  kanske det blir si i stället.

Jag hade hunnit upp  till ISO2500 i  min allt mörkare ISO-promenad, och det förblev det i  de här bilderna , fast det inte var direkt nödvändigt, men testar man så gör man, även om man, som jag, gör det lite improviserat och inte så välstrukturerat. Det måste vara skoj. Välstrukturerad var jag så ofta när jag jobbade, så jag är glad att slippa.

Sollentunas kommunikationscentrum.

Ett snapshot med vidvinkel.

Två sekunder senare var bilden borta.

Ett av de numera allerstädes (verkar det som) närvarande byggena.

Jag drog mig inomhus till värmen en stund också

Hittade ett fotomotiv också.

Sollentuna Centrum.

Ensamma?

Och där var det slut för den här gången, men jag är inte hemma ännu (i bloggen alltså).

Steg för steg i gårdagens skumrask tilltog mörkret

Jag  tänkte fotografera trädet...

... men fick ett tåg som bonus.

På väg att krossa  kommunhuset?

Lugn! Det är bara perspektivet som luras!

Jag vågade  mig upp på bron. ISO:t var nu uppe på 1600.

Två verkligheter blandas, den verkliga och den speglade.

Vy över byn.

Nej, bilden är inte sned, det är verkligheten som lutar.

mm

Här tog visst färgen slut...  det gick väl åt för mycket  i förra bilden.

Den ensamme mannen.

Nu mörknade det  snabbt, ISO:t var redan uppe i 2500. Det steg inte av sig själv, det var jag som ökade på för att kunna behålla bländaren på samma värde och exponera ungefär samma tid. Innan jag kom hem var jag uppe i 6400, men där är vi inte än.

.

Den ensamma damen.

Fortsättning följer förstås.

Det blev bara nörkare och mörkare och innan dess hade det aldrig hunnit bli riktigt ljust.

Höstmörkret borde man ju vara  van vid efter att ha varit med om det så många gånger, men varje år blir jag lika förvånad. Kanske märker man det mer om man fotograferar, då det blir så uppenbart när det är  dags att exponera. Efter mina små taffliga ISO-experiment de sista dagarna, bestämde jag  mig för att gå ut på en promenad i omgivningarna för att tackla mörkret på ett annat sätt än jag brukar: mörka bilder eller långa tider. Det första  kanske kan kallas för ett stilgrepp det, det andra ett praktiskt problem.   Och det  som lite sitter i ryggmärgen, eftersom jag lärde  mig fota på analogtiden.

Idag bestämde jag  mig för ISO-vägen, dvs skruva upp kamerans ISO för att öka känsligheten

Jag började med 800. Det gav mig tider på  1/30-1/50 med bländare 4, fullt tillräckligt för handhållet foto som ju är det jag gillar bäst. På kameran satt  en 14 mm vidvinkel, så skärpedjupet var heller inga problem, med min m4/3 kamera.

Staden växer

Jag valde vidvinkeln helt enkelt för att jag ville ha bilder med lite bredd i den här gången, inte små utsnitt utan bredd som visar stadens utbredning, och lite  är det perspektiv jag ser motiven i. I alla fall den här gången, en annan gång kan det bli annorlunda.

Som sagt, inte bara av mig, storstaden breder ut sig och det märks även i grannkommunerna.

Som här, stadsmiljö, där det förut inte fanns så mycket.

Och här omdanas  ett gammalt industriområde till stadskvarter

mm

Jag strosade så smått och som väntat spärrades snart min väg av en annan väg,  den fyrspåriga järnvägen som klyver samhället i två delar.

Här kändes svartvitt rätt när jag tog bilden.

Det visade sig stämma även när jag kom hem.

Men här var det dags för ny känslighet, innan jag gick upp för trappan.

1600. Så då  blev det så för en stund och jag fortsatte med samma bländare på kameran.

Fortsättning följer garanterat.

I går kväll.

När mörkret hade fallit.

Från min balkong

mm

Husen på andra sidan gatan.

mm

I färg också.

Mörka november, "mörkvember? " är här , med det motivens mörker

Mörkret invaderar motiven  så här års och kanske även fotografen, om hen är ljuskänslig. Gå i ide eller öppna moteld? Hur skruvar man upp sitt eget  ISO när mörkret kommer, och man knappt hinner märka att det är en ny dag innan den gått över.  Kan man öppna moteld? Eller motljus kanske? Eller gå i ide med en tjock trave böcker.

c

Nä, ISO:t får vi nog överlämna åt kameran, men vi kan ju få hjälpa till.

Jag som är uppvuxen på den gamla filmtiden och lärt mig fotografins begränsningar  i mörker, även om jag mest använde DIN  och inte ASA/ISO , har inte riktigt lärt mig att skruva upp ISO:t tillräckligt, vare sig på kameran eller mig själv, men nu bestämde jag mig för att pröva.

Ovanstående bild är tagen med ISO25600.  Det är regioner jag inte ens funderat på att utforska tidigare. Har inte vågat, har tagit för givet att det skulle bli skit. Brus och så'nt där. Förstorar  man bilden syns också mycket riktigt brus i en del ytor.

Bestämde mig för att göra en liten jämförelse.

Del 1. ISO 25 600

I trappen upp till övre planet i mitt lilla radhus hänger e n tavla på skuggig plats och jag utsåg det till mitt första offer i jämförande högisofotografering.

Väggen har fått en struktur som inte finns i verkligheten och tavlan har blivit lite pointillistisk, vilket den inte är. Men ljuset var snålt.

I ett rum hittade jag ett skuggigt hörn

Och tredje exemplet, trappen under målningen.

Del 2. ISO 25 600.  Upplyst.

Fortfarande brusig vägg, men kanske lite  lugnare

Trappen.

.

Och ett ljusare motiv. Jag kunde använda  bl. 5, 1/400 s

Blev jag nu något klyftigare av det här?

Nja, jag blev inte mer okunnig i alla fall. Men egentligen är det ju med tanke på  mörkerfoto utomhus jag prövar mig fram.

b

Jag tog några bilder med ISO 1600 också, inte så hissnande högt, men mer än jag brukar använda.

I.

Ett utomhus också.

m

Det finns ju  ett  antal steg mellan 16 000 0ch 256 00, så jag får  gå ut för att  testa dem också, för det är väl framförallt ute det är intressant för mig.