Nyss! Bilder från andra våningen

Ja så är det, bilderna togs alldeles nyss och har fått en snabbframkallning i LR på vägen till bloggen.

.

Två bilar har redan åkt. Alla har inte klämdag.

Det verkar lugnt på andra sidan också.

God fortsättning!

Morgon var det nog

Kanske var det morgon.

I alla fall var det förmiddag, jag kommer inte ihåg så noga, kanske till och med sen förmiddag. Dagarna  är ju så korta nu, så man kan inte veta så noga. Det går så fort.

Termometern visade -11 och jag tittade ut genom ett fönster på övervåningen.

Jag tittade neråt också.

Där fick färgen vara kvar, för de fina blå tonerna.

Sedan hängde jag ut ur fönstret och tittade  åt ett annat håll.

Där var världen definitivt  svartvit.  Bestämde jag.

En stund senare tittade jag ut på bottenvåningen.

Rejält bländade av solreflexen, jag och  kameran, blev det  i alla fall en bild.

Och ännu lite senare tog jag en liten promenad.

Bilden är inte misslyckad. Ärr någon misslyckad är det jag, för jag bestämde att det skulle bli såhär.

Ännu värre blev det när jag fotograferade solen...

Upprepningens skönhet skrev jag i förra inlägget. Det är det här inlägget ett upprepat exempel på. Samma gamla väg, samma gamla motiv. Men än har jag inte lyft på alla stenar och undersökt vad som finns därunder.

De tre första bilderna tog jag med systemkameran från övervåningen. Sedan stoppade jag kompakten i fickan  och gick ut.  Den gamla vanliga invanda vägen, där alla bilder redan är tagna känns det som. Men ändå finns det otagna.

Upprepningens skönhet (eller vanans trygga lunk). En promenad innan jag skulle till Chicago.

I går alltså. Tredjedag jul. Tänkte att jag skulle ta en liten promenad i alla  fall före kvällens begivenheter. Kylslaget var vädret och så många var det inte ute, utom de som skulle mellandagsrea-handla. Eller skulle någonstans. Eller ungdomarna som lät smällarna eka mellan höghusen. Inte helt folktomt alltså, men inte direkt några mellandagsspatserande.

Ljus och mörker mötte jag.

Lätt snörvlande i den kyliga luften gick jag den vanliga vägen ut i världen. Det blir lätt så, med kameran på magen. Det är rakt fram, hemifrån räknat, som motiven oftast finns. Åt höger eller vänster känns inte lika lockande att gå. Vägen till motiven är  längre. Alltså blir det samma hus som vanligt jag passerar först, när jag strövar ut i världen och motiven blir de samma.

Lyckligtvis varierar ljuset och den här gången kom jag ut i rätt stund. Något senare och ljuset hade varit borta, något tidigare och jag hade missat prakten. Och bilderna.

Men ibland  händer något nytt. Förhoppningsvis.  Som här. En silhuett vandrar upp till höger i gräsets halkiga snö, ingen normal gångväg. Men i går ett nytt motiv.

Min vana trogen fortsatte jag dock rakt fram. Invant och bekvämt när man inte är ute efter nya äventyr och upplevelser. Men även där kan något nytt dyka upp. Så här hade jag inte sett ljuset förut. Inte vad jag kommer ihåg i alla fall.

Men jag har tagit många bilder här (och passerat här många, många fler gånger)

Igår dök också en nymåne upp

Den kan ju få antyda att vi närmar os slutet på inlägget.

Men Chicago då? Dit skulle jag nästa gång jag  gick den här vägen, men då tog jag tåget in till stan och Stadsteatern.

annandagsminimalism, kan det kallas så? Och till slut hamnade jag visst på en bal

De unga spelade spel.

Koncentration

Funderingar

Jag tog en stillsam promenad för att få lite luft

Frusna intryck

Den korta dagen går mot sitt slut.

...men plötsligt hamnade jag på bal

och på balen  var exponeringstiderna långa

Fyra olika bilder av gårdagen

Kanske ett litet koncentrat av en dag jag inte gjorde så mycket. Tomten var trött.

Det mesta var stilla i midvinterljuset

En liten promenad blev det dock när himlen rodnade vid dagens slut.

Järnväg och köpcentrum.

Mer spännande var inte gårdagen. Men idag är det en annan dag: Annandagen. Undrar vad den bjuder på?

God fortsättning!