inte så många ute i ottan

Det var söndag morgon, dagen efter det stora regnet då fotografen och pizzan höll på att blåsa bort.

Men det fanns de som skyndade på sina steg.

Färgerna var fina efter regnet.

Någon körde för säkerhets skull med paraply fast regnet var över.

Senare på dagen hamnade fotografen här.

Det  kanske är en annan historia, om det ens är en historia, historieberättaren har inte bestämt sig än.

En skön morgonpromenad efter det stora regnvädret

I går regnade det  rejält, regnade och blåste. Jag gick ut och köpte en pizza i går kväll i den närbelägna pizzerian och  på hemvägen fick jag hålla i kartongen rejält, för att den inte skulle flyga iväg.  Lyckligtvis är jag så pass tung att det  inte var någon risk att både  jag och pizzan skulle fara  iväg även om det kändes så ibland.  Och tur att jag tog stövlar på mig, det forsade om fötterna.

I morse kändes luften ren och skön och sval så jag tog en morgonpromenad före frukost för att se vad regnet ställt till med.

Det hade blivit skräpigt  här och där

Det är ganska folktomt en söndag morgon  före klockan sju.

Ett vitt skimmer av vattendroppar kunde anas i gräset.

Man kunde snubbla på rester från lördagens aktiviteter.

Vackrare var att titta på bladens droppsamlingar.

Och alldeles ensam var jag inte

Regntvättade stenar får vackrare färger.

Ja , det här var bara början på promenaden, kanske fortsätter den...

Turister(?) på stan, häromdan. Halvklassiska bilder?

Jag har nog tagit för många promenader den senaste tiden, jag kan inte riktigt hålla isär dem, men egentligen är det väl ointressant vilken dag det var jag tog den här bilden, och de andra i inlägget, när de bara är lösryckta bilder från en slingrande vandring i staden.

Tecken på turism syntes både här och där. Jag själv smälte  kanske in i den bilden, med kamera  på magen och ryggsäck  där bak. Jag körde lite halvklassiskt, modern digitalkamera med gammalt manuellt objektiv. En kombination som väcker nyfikenhet ibland. Lite då och då  kommer en äldre herre fram och undrar över utrustningen, och  trevligt litet samtal öppnas.

Ovisst är att veta var turister sitta på stadens bänkar (Parafras av Eddan).

Det här kan väl också räknas som en turistbild.

Svart  på vitt att solen sken.

En kajplatsstudie. Något rörig.  Än värre i svartvitt.

För den som inte känner igen sin stad, kan jag säga att bilden är vänd horisontellt. Tvärtom var den än mer svårläst. Men jag gillar den på något sätt. Dags för "kill your darlings"?

En helt annan turistanknytning, kanske ändå en turistbild.

Vid  närmare eftertanke, kommer jag på att bilderna är från  den dag AC/DC spelade på Friends arena.

coch här har regnet börjat.

Alla är väl i Gnesta eller Säter idag men jag håller mig hemma med mina kvadrater

Det är fint här  hemma också, med blommor...

 ...och blänk i bilarnas lack

Två gårdagskvadrater.

när kaffet är varmt och mjölken är slut håller i alla fall Mozart och sudokut stilen. Värre var det i fjol.

Det blev en sådan där nonsensrubrik som bara rann ut ur mig där jag satt med tidningen. Jag  kletade  ner den lite hafsigt i marginalen  så att den skulle finnas kvar till bloggningsdags ( som inte  är någon viss tid, utan  när jag bloggar).  Mozart flödade ur högtalarna och sudokut bjöd  motstånd. Som det ska vara.

I morgon är det Gnesta-planket. I fjol bommade jag, det var för varmt och jag led av värmen redan här hemma i skuggan.  I år känns det lite  som att "jag har sett det förut", fast det  har jag förstås inte. Men jag gillar inte värme i år heller och trots att värmen inte varit så hög hittills  har jag besvärats en del.

I går blev det ingen upptäcktstur med SL:s hjälp, så för att stilla fotoabstinensen gick jag ut  med  kameran.

Först bara utanför dörren.

Och sedan några  meter till.

Det slutade inte bättre än att  jag tog en promenad på hemmaplan, längs uttjatade vägar och med utslitna motiv, men jag tänkte att även de skulle få smaka  på det kvadratiska formatet.

Om jag redan förut plåtat just denna  husgavel vet jag inte, men flera lika har  jag gett mig på. Den vita ledningen har jag inget minne av, men det säger ingenting.

Här  har  jag gått många gånger (och cyklat),  det var  min vanligaste väg till jobbet i ett antal år.

Vatten pölen är inte ny, den dyker upp  här  med  jämna mellanrum och den  har också fastnat i kameran några gånger förut. Om bilderna  blivit  kvadratiska då,  har de varit beskurna. Nu blev de sådana på direkten.

Min mest fotograferade gångtunnel var regnvåt igår.

Tittade  man närmare hittade  man ett miniatyrlandskap i den blöta asfalten.