Black friday, Black Sabbath, eller en black om foten, räcker det inte med att det är mörkt ute?

Vi behöver väl inte mörka ner det extra så här års, det är mörkt ändå så fort, så man hinner knappt  med att upptäcka att det  är ljust en stund, där mittemellan gryning och skymning. Så var det i alla fall i går när jag var in till staden staden igår och plågade kameran i mörkret. Jag tog ganska många bilder där i mörkret, kanske var det så att jag och kameran tränade mörkersamarbete. Vet inte om jag plågat den såhär mycket förut, på en  och samma gång.

Vi hade hamnat vid  Slussen, ja  hamnat och hamnat, jag hade styrt kosan dit, så det var ingen tillfällighet. Det var mörkt där redan i förra blogginlägget och ljusare blev det inte med tiden. Jag bestämde mig för att ta några Slussenbilder, trots att jag plåtat där en hel del förut, men inte när det varit så här pass mörkt, tror jag.

Först blev det speglingar i vattnet.

Sedan vek jag in mot själva slussen, barndomens marker.

Öde låg slussvaktens tillhåll.

Men det fanns också färg där under betongen.

När jag kom ut på Saltsjösidan hittade jag ett "förargelsens hus"

Men sedan tog jag mig upp ovan betongen.

Och där hade ISO:t nått 3200, och där låg det kvar resten av  mörkervandringen, som också blev en utforskning av kamerans mörkeregenskaper, som jag ännu inte gjort fast jag har haft den några år. Kanske blir det mer mörkerfoto framöver, om snön dröjer.

Ett dystert inlägg, i alla fall till att börja med. Uteblivet ordvrängeri och lyktstolpar som stöd.

Plötsligt kom november, nästan utan att jag hann med att fatta det, och snart är månaden slut. Går tiden fortare numera? Eller är det jag som inte hänger med? Får kanske skylla på en segdragen förkylning och att det  hela tiden händer saker, både på det  personliga planet och ute i stora världen,  det ena mest positivt, det andra dystrare.

Lite dystert var också vädret  när jag gick ut idag: grått, grått och grått var det som mötte mig.

Men trots allt det grå-dystra fanns höstfärger fortfarande kvar längs vägen.

Jag tänkte mig en tripp någonstans för att det  blivit lite dåligt  med det på sistone, en tripp med SL-kort och kamera och ränsel på ryggen, kanske in till den stora staden.  På vägen passerade jag det  lokala fiket och därinne satt någon jag kände, och eftersom hon skulle fika, satte jag mig ner och passade på att äta lite lunch, och vi uppdaterade oss med aktuellt skvaller i båda riktningarna, så då tog det längre tid. Och innan den tiden gått till ända kom en till. Och en till. Bland annat två äldre herrar, sådana som brukar titta nyfiket på min kamera, för att den ser gammal ut och inte alls digital.

När  Bosse kom insåg jag att jag måste gå, för annars skulle vi nog sitta och och trassla in oss i verbala ordvrängerier, vilket vi är experter på.

Bosse.

När jag lämnade fiket  var det fortfarande någorlunda ljust. I alla fall om jag vred upp ISO:t lite.

Jag gick ner till pendeltågsstationen och missade precis ett tåg med 30 sekunder, eller så.

Men jag hade tur, det var bara  5 minuter till nästa.

Och när jag kom in till stan hade mörkret redan börjat falla. Så det blev något annat än jag tänkt mig när jag gick hemifrån, men lyckat ändå, tror jag, men det visar sig  nog  i nästa blogg. Dit har jag inte hunnit än.

Här  hamnade  jag.

ISO1600, bl3.5, 1/6s och lyktstolpe som stöd

Höstbilder och hosttider, hur var det för tre år sedan? Och en "inneboende"

Höst har det varit nu en tid, men jag har inte varit så aktiv med kameran eller i bloggen. Hösttrötthet, skaparkris eller annat att göra? Kanske mest en segdragen hosta som gjort mig trött. Och promenadbrist, för det är ju promenaderna som den senaste tiden har genererat  mest bilder.  

Så länge de intensiva höstfärgerna var i farten höll jag igång, men sedan kroknade jag.

Fotograferandet blev mer avslaget. I alla fall färgerna.

Och novembermörkret dränkte mina promenader.

Och inspirationen  tröt, och då går det inte att blogga.

Men idag fick jag en gnutta lust och och grävde i arkivet och hittade några bilder, exakt tre år gamla. Då såg det ut så här vid min favoritkyrka.

Markims kyrka från 1200-talet. Så såg det ut  26 november 1912.

Några dagar senare såg det ut så här hemmavid.

Då jobbade  jag fortfarande, så det här kan mycket väl vara en sådan där på-väg-till-eller från-jobbet-bild.

I samma veva föddes den här bilden.

Och den här. Kan jag ha gått här tusen gånger? Ja säkert, om jag inte cyklat.

Än ser det inte ut så här, i alla fall inte där jag bor.

Men där jag bor, bor det nu en person till. Dottern är hemma från  exilen i  Norge, lägenheten i  Bergen är såld, möbler och annat bohag instuvat instuvat i ett sådant där modernt förråd i något industriområde.  Och hon har flyttat in här för en obestämd tid framåt. Trevligt!

Värre väg vandrades ej än den kameralösa, ty då fattas fina foton för fotografen, men min magiska manick var med.

Komma hem måste man ju, så det var bara att gå vidare. Kameran var med så jag kunde ta bilder som kantade min väg, bilder för bloggen där hemma som hungrigt väntade på mera mat.

Kanske kameran, och bilderna jag tar, formar vägen jag går, tänk om vägen försvinner om jag inte tar bilderna och jag står där mitt i ingenting och inte  kan ta mig därifrån. Alltså är det bäst att ha kameran med.

Idogt infångas ickebilder.

Ickebild: industri som icke längre är.

Jag passerade där för ett tag sedan också. Då var det mörkt ute.

Men kameran kunde  äta sig genom mörkret och fånga en bild.

.

Fortsatt flanerande fångade färdigbyggd färdväg

Fanns fortfarande färg för fortsatt flanerande fotografi.

Häggvik, inte i ett nötskal, snarast en passant.

Jag passerade  ju igår när jag promenerade, för det är ju det man gör när man promenerar, passerar en massa saker, vyer, motiv, hus , människor, och om man  har en kamera  med sig, kanske även bilder. Bilder som följer med hem.

Som en sådan här:

Ett hus där kala höstbuskar spretar som ett rufsigt gubb-skägg.

Skolhusskägget var också tämligen okammat.

Så ett fynd:

En vägstump som jag aldrig gått förut.

Den ledde till en bekant vy.

De gula husen i Häggvik. Bilden fick bli svartvit så att gubben skulle synas.

Och här syns det att husen är gula.

V.S.V.

Och där bromsar vi in och stannar berättelsen.