I influensans fotspår följer tydligen en fundamental trötthet, men det hindrar mig inte från att välja vägar

Jag tog en promenad till Fågelsången häromdagen (inte den i Uppsala, utan ett grönområde här i Sollentuna) och  när jag  kommit dit måste jag ju  ta  mig hem också, och då gällde det ju att välja väg.

Det här var en  därifrån men där gick  det redan folk, och dessutom åt fel håll, jag bor  ju  åt andra hållet.

Det här var en annan väg, men mest för bilar.

Men det finns en gångbana  där också, som inte syns på bilden, så jag tog  mig fram...

...och då hamnade jag här, men det var häromveckan ,så det hade  jag inte nytta av den här gången.

De här går också, men det hjälpte ju inte mig.

.

Kanske skulle jag följa med de här, de verkar ju veta vart man ska gå.

Tänk vad många vägar det finns. Och alla verkar vara fel. Nu följer jag mest vilans lugna väg.

Bilden som blev flera. Eller är det ett ofullbordat blogginlägg som legat och grott länge.

.

Kanske är det både och, för varken eller  är det inte.

Historien  började  redan före jul, en av de där mörka  dagarna jag  var inne i stan  när  det  var onödigt mörkt och  jag använde onödigt högt  ISO och litade på att  kamerans antiskak skulle  rädda mig  när slutartiderna blev onödigt   lååååånga.

Så här såg bilden ut, när  jag "framkallat" den  i Lightroom.

Små  blev människorna och mörk blev  förgrunden. , men jag  kunde inte gå närmare, mellan mig och isen var nysådd  och inhägnad plantering på tillväxt.

Så jag tog fram den  digitala saxen och  skar bort  nysådden,   ljusade också upp bilden lite.

Någonstans här började  jag ana  att det var  mannen till höger som var motivet, han som stod still och vände ryggen åt händelserna..

Så det blev en brusig bild. Bättre brusig än bortglömd?

Men nu är inte blogginlägget  bortglömt  längre, strax trycker  jag på publiceraknappen, och det  är  ett opublicerat inlägg  mindre att irritera sig  över.

Jag tog en sväng till Fågelsången.

Vågade mig ju ut i går, och här kommer fortsättningen. Bakom träden hittar man  Fågelsången, även om någon sång inte hörs så här års. I alla  fall hörde inte jag.

Jag söker mig fram  till den lilla kullen, den  har många gånger fastnat i min kamera, kompositionsvänlig  som den är på något sätt. Jag  passerade ju ofta här, på den tiden jag jobbade.

Sofforna har inte alltid funnits här, men nu är de rotade.

Den lilla kullen får lite  mer uppmärksamhet i nästa bild, men bildar nog mest förgrund till bakgrunden, det lite undangömda huset, eller hur det nu var.

.

Ett annat sätt att se det hela. Jag ville ha fram grenverkens kontraster.

Istället fick jag offra snöns nyanser.

Sedan vände jag ryggen åt förra bilden och hittade färgen. Jag och kameran drogs dit.

Färg, färg...

...och färg som lyste upp den mulna vinterdagen.

Och hälsan då? Jodå, piggare på flera sätt, men den sega hostan är fortfarande seg på flera sätt.

Det verkar som att jag kan gå ut och röra på mig igen, utan att hosta ihjäl, så jag gjorde ett promenadförsök i dag

Och kameran  fick  följa  men, det är mycket  lättare att promenera då. Ett bra  sällskap  och ett sällskap som för det  mesta håller  samma hastighet som j jag . Fast  ibland sinkar  den mig, när den dröjer sig kvar vid ett  motiv, kan det kännas som. Det var också skönt att kunna gå ut, utan att det kändes som att  jag skulle hosta upp lungorna eller kvävas  av slemmigt slem, så förhoppningsvis är jag på bättringsvägen.

Jag tycker trädens tomma grenverk kan vara fina och jag ville ha en gnutta färg för att få rätt uttryck. Man kan ju köra med svartvitt på det  här  motivet, men ville här gärna ha  den där lilla färggnuttan  kvar, för att få  den  rätta känslan.

Och här tyckte  jag  de blå skyltarna  var väsentliga.

.

På andra sidan  vägen, där jag gick, dominerade barrträdshäcken.

Et  motiv  jag  ägnat mig åt tidigare, men inte just  i  den här vinkeln.

För att komma vidare, var jag tvungen att  bege mig  ner här.

Jo, jag  gick ner...

Nu var det ett tag sedan, men i morse blev det igen, tog några bilder för att fånga tillståndet i min lilla värld.

Det var morgontidningshämtardags och  jag tittade ut ur stugan. Jag hämtade tidningen och sedan gick jag in och hämtade  kameran och tog en bild på vintern som återvänt.

Tittade ut mot stora världen.

Jag tittade ut på baksidan av  huset också och anade hustaken på andra sidan gatan.

Jag såg också lite färger.

Mer spännande var det inte, så här en söndagsmorgon.