I andras spår

Gick jag

men  åt  andra hållet

.

.

En del göms  i snö, men  knappast detta hus.

På spåret igen.

Alexander och  hans  matte på sin  dagliga promenad

Det gick bättre idag, jag kunde ta en ( liten!) promenad idag, i den närmaste omgivningen

.

Från min boplats kunde  jag  skåda  ut  över  nejden och tyckte  det  såg  lockande  ut.

Tog mig  dit ner ,med  nya skosnören  på  skorna, för  att inte råka  ut  för  något oförutsett, oväntat eller  otrevligt. Det  gick bra, jag snubblade  inte  ens  på tröskeln  och runt  halsen hängde kameran.

Det var  allt lite  tråkigt  ljus  därnere, kallt  och blåsigt  och  tämligen   folktomt

Kanske om man släpper  in ett hus i bilden, att det kan lysa upp   lite.

Hängande björk-filter har  jag  nyttjat här förr och  det  fungerade även  med vit gräsmatta..

.

Var det  stenarna  som  var  motivet?

Bebyggelsen försvinner i  vädret  i fjärran.

Men jag  hamnade här.

En  inbjudande viloplats?

Nej, så  jag  fortsatte...

Fast det mest glädjande var  att  det  gick, förkylningen eller  vad  det  var har lättat betydligt.

Jag tog faktiskt två bilder idag utan att hosta ihjäl mig

Jag tog det  försiktigt och gick bara ett par  meter hemifrån.

Det  var en sådan där solnedgång som lurade ut  mig.

Blir allt förkylt när man blir förkyld?

Det verkar  så. När man  hostar  så man håller  på att kvävas och  får  träningsvärk i magmusklerna, då  betyder inte bloggandet så mycket, när man fokuserar på överlevnad. Känns det som.

Men en bild från ytterdörren blev det en dag mitt i eländet.

Och en till.

När man är en snorunge och inte vill gå ut är det tur att man promenerat förut, så det finns att ta av.

Ja, det är så det är, jag har fått en  rejäl snuva, eller vad  det  är, känner  mig som  en  snorgubbe, med huvudvärk inte  bara i skallen utan även  annorstädes i kroppen. Så just  nu  blir det vare sig  promenader  eller  fotografering. Har  man snuva kan man bli  snuvad på det

Men jag  har  ju samlat  på  mig en del bilder, bilder som inte funnit  plats i  mina numera relativt korta blogginlägg. Den som spar  han har. Så då blir det   bloggande ändå. Det  orkar  jag och det  blir  jag  inte  snorig av.

Här gick jag förbi för  några dar  sedan, efter ett  av  snöns misslyckade försök att  ta över världen, i alla  fall i  mina trakter, för  närvarande.

Men tillräckligt med snö  för  att lysa  upp bilden  lite grand , var det.

.

Snart  framme i Tureberg.

När  gamla minnen fragmenteras, blir  det då  så  här?

Nyligen grävde jag  ju ner mig sex  år tillbaks  i tiden, här  i bloggen. Det här var ett av fynden då, ett som inte  blev  publicerat. Men nu fick det  chansen. Det är förstås en  överexponerad  bild  jag  hittat, men jag tyckte den  kunde få symbolisera hur våra minnesbilder faller sönder och en del faller  bort, och annat  faller  bort.

Nästan nutid  här, en bild som  är en  vecka eller så.

.

En konstig  bild?

Även om  jag  passerat här  många gånger,  och tagit många  bilder här, kan  jag  inte riktigt läsa  bilden så jag föredrar att  kalla  den abstrakt

PROSIT!