När bussen precis gått, en sten i skogen och vägen hem.

Fredag tror  jag  att det  var, om det  nu har  någon betydelse  för  bilderna, och  jag hade gått och nu skulle jag gå tillbaka , men en annan väg än jag kommit, som det  plägar  bli ibland. I bakgrunden när  jag skriver  ljuder en sörmländsk slängpolska som Spotify  bjuder på.

Här har  jag  precis  missat en buss, men det  gjorde  inte så mycket, för jag  hade ändå inte  tänkt  åka  med den .

Sedan  mötte  jag  en gammal bekant, han har legat där  i många år  nu.

Sedan  hittade jag vägen hem.

Alltså inte den stora  vägen med  alla  bilarna, utan den  fint kurvade  som man  kan  gå  på. Och gränsröset passerade  jag så att jag  visste att  jag  var  på rätt  väg.

Tre svartvita från gårdagens tripp längs gamla vägar

Jag gick igår längs gamla vägar, gamla i den meningen att jag gick, eller cyklade, där dagligen, medan jag  fortfarande jobbade, och  även ofta bloggade dagligen från de dagliga tripparna.

Den här gångtunneln, som försvinner in i mörkret till höger, var en av två strategiska punkter, där det var  möjligt att korsa den  mångfiliga  motorvägen.

När jag gick där igår  passerade två paraplyer.

På andra sidan tunneln mötte återigen detta  motiv fotografen, denna gång i svartvittt.

Den tredje bilden visar också en gammal favorit, ett träd.

Roligt att se att gamla favoriter håller formen och fortfarande duger att fotografera.

Jag hörde sirenerna och såg helikoptern sväva över huvudet, men jag bbrydde mig inte, jag hade ju en kamera

Hemma förde gubbarna oväsen, så jag  valde att fly  fältet

Jag  ställde  kosan åt ett håll, dit slentrianen inte för  mig  så ofta., mest för att bryta den.

Åtkosanhållet förde  mig till en busshållplats.

.

Men jag var  inte intresserad  av  bussen, den gick tillbaks dit jag kom från , så det verkade larvigt att ta  den. Jag  var  mer  intresserad  av det  mörka  hålet, gångtunneln.

Då hamnade  jag här och  och där hörde  jag  de första sirenerna

Jag gick ofta  upp för den här  backen, en gång i  tiden på väg  till jobbet.

m

Oftast var det där jag  först såg det  höga tornet och likalunda var det  igår.

Även igår följde det mig längs vägen.

.

Men har  man ett  krånglade paraply, bryr  man sig knappast om vare sig  torn eller  en gul postlåda.

mmm

Sollentuna, Stockholm och Peru

.

Jag rör ju mig   mest i Sollentuna, eftersom det är där jag bor och följaktligen är de  flesta  bilderna därifrån och  motiven  upprepas. Samtidigt  är  det en  utmaning att hitta  nytt i upprepandet. Lite "gräv där du står" kanske, eller detaljernas upprepande i Joyce eller  Prousts efterföljd.

Eller bara "knäpp det du ser, om det ser ut som ett motiv" eller  är  bloggbart.

Det gula huset, ett  motiv?

Inte så  långt hemifrån.

Lite längre bort, både uppförsbacke  och nedförsbacke  på vägen.

Dessutom fick bilden utstå lite bildbehandling, inte allt för  plågsam hoppas  jag. Intryck blev  till uttryck.

Nästa hus tappade färgen.

Sedan gick jag  in  i skogen

Där fanns det förstås  träd, lätt tonade svartvita sådana.

.

Men för ett år sedan var jag här

.

Och  min dotter var här

byggkaos och oreda, fotboll på stranden, strimmor av snö och gula huset

En  salig blandning om man  ska tro rubriken

Det byggs  och det stökas  och  det blir en  lätt  kaotisk  röra. Jag  gjorde först en svartvit  version av  bilden, men tyckte färgbilden  blev  mer kaotisk, så så fick det bli.

På stranden drillades  unga fotbollspojkar  med  visselpipa och tillrop till de allt för  lekfulla.

-

därhemma fanns  vita remsor  kvar av snöfallet.

De fanns  kvar  även  i färg.

Gula huset.

Idag blev  det också  en  promenad

det här var bara början

det finns  hopp om  fler  blogginlägg.

Det  känns  skönt att  jag  k0mmit igång  med  bloggandet igen, det  har  varit segt ett  långt  tag.