Jag behövde lite eftermiddagsfika, så jag åkte in till stan

Fint värre, det fanns reserverade bord.

Det var  glad stämning.

Det kom till och med en knutte från  Uppsala.

Och så  var det några till.

När jag var klar , tog jag fram kameran och fångade linjer, gräs och folk och hus å så´nt.

Färskt från Flemmingsberg  kunde jag också ha skrivit i rubriken, men jag tror jag  redan använt den rubriken, eller något liknande, eller så har  jag tänkt göra det men inte gjort det. Strunt detsamma hur det är med den rubriken, det är ingen skåpmat  jag visar utan bilder som  är färska och inte försedda  med bästföre-datum.

Betongarkitektur och svängda linjer.

Igår återvände jag till  denna betongvärld uppe på berget. jag lämnade några sedlar i handen på en man för att få köra  bil en timme. Muta? Nej, avgift. Jag har ju varit här några gånger för att bli utredd och det här var var avslutningen. Mitt körkort spärrades när  jag fick min Alzheimerdiagnos och det här var sista steget i utredningen  för att se om spärrningen kommer att upphävas. Svaret kommer per post om ett par veckor.

Men utfärden dit öppnar nya motivområden för  mig, så jag tar förstås med mig  kameran. Att  byta miljö öppnar vägen för  nya motiv, även om man åker tåg och promenerar. Hit är det lätt  att komma, pendeltåg utan byte hemifrån mig. Och på tåget hinner man läsa tidningen.

Krökta rör, vackert gräs och en ekonomiblaska. Plus lämpligt  ljus. Kan det bli en bild?

Kanske ska man lyfta blicken.

.

Linjer är ofta spännande...

... även om de är böjda.

Han stod där länge, länge fascinerat tittande på bygget i gropen.

Andra gick längs den långa gången.

Någon  hittar en skön plats för en stunds läsning, obekymrad om allt som passerar.

.

Till slut kom  jag till nedgången från berget.

Rörigt, avstängt och upprivet...

... var det igår, när jag gick förbi.

Trixigt att ta sig fram.

'

Högskola bakom galler?

.

en enda bild

Det är snarast ett  tecken på  att  jag  är lite småtrött, att det inte blir  en massa ord i bloggen idag och bara  en  enda bild. Men den  är garanterat dagsfärsk.

Vänta på bussen kan vara tråkigt.

Tänk på alla gånger man väntat på bussen. Tänk om man kunde samla ihop all den tiden  i en säck och bära hem, för att använda till något nyttigt. Men kanske den säcken skulle  bli för stor och tung för att  man skulle orka bära den. Fast det skulle väl ändå väl inte vara någon nytta med den tiden, för den går nog inte att återvända.

Tänk på  när man stått och väntat och hoppats att dagens enda buss inte redan passerat,  och tänk på när bussen kommit, men inte stannat för den var knökfull. Och när den kommit och så visar det sig vara fel buss. Och när  man blivit genomfrusen för det är -30 och den var försenad.

Men här var det bara för varmt när jag väntade. Så jag tog en bild på ett hus. Med en kamera kan det bli lite mindre tråkigt att vänta.

Efter en stund var jag inte längre ensam.

Först kom det en...

...sedan kom det en till

Just det, man kan ju messa medan man väntar också. Förr i tiden skrev man  vykort. Det kunde  man göra, om väntan på bussen blev för lång. Och sedan glömma korten i bussen när man klev av.