I går var det verkligt vimmel på prästgatan.

Jag passerade där igår på hemväg.

Helt  vansinnigt att välja den vägen om man vill komma fram snabbt, men det anade jag. Jag ville bara se om det fanns något vimmel där...

På Västerlånggatan var det bättre plats för fötterna.

Och så träffade jag en palestinsk selfie-fotograf på Brantings  Torg. Visste inte att det heter så.

Vi hade ett trevligt, men knackigt  samtal. Han  var  glad över att få träna sin svenska.

.

Jag kände mig trött idag så jag insåg att jag behövde en promenad.

Jag gick på stadens gator.

Jag gick över torg.

Jag såg människor.

Och nu är jag trött igen.

Det behövs ju inga långa promenader för att ta bilder. Latmansfoto idag.

Man kan helt enkelt titta ut från sovrummet på övervåningen. Då behöver  man inte gå så långt för att ta bilder. I alla fall om kameran finns på övervåningen, så man slipper gå ner och hämta den.

Eller så går  man ut där nere. En meter hemifrån kan räcka om ljuset ä det rätta. Inte särskilt lång promenad.

.

.

En meter till så finns ännu fler  motiv.

.

Men jag måste erkänna att första bilden inte är dagsfärsk, den är några dagar gammal.

Gamla stigar, nya miljöer och svenskans vackraste ord.

Det är tydligen lördag idag, det är tystare utanför häcken  än normalt , bara en högljudd amerikansk falsettröst med tillhörande hårda rullväskehjul dundrande mot asfalten  har gjort en märkbar passage. På morgontidningssidan var det  mankemang,  tekniska  fel i tryckeriet, så  jag fick läsa webbversionen. Inte lika bekvämt, kanske dags att skaffa ett bättre läsverktyg.

Vandra längs gamla stigar, där jag började gå  för mer än ett halvsekel sedan, gjorde jag häromdagen.

Början av stigen var sig rätt lik, kanske inte lika vältrampad som då, men i andra änden försvann den   under nersågade (nerfallna?) träd som såg ut att legat där ett tag. Undrar varför den blev upptrampad en gång i tiden, vilka kunde ha det här som en genväg?

Jag vandrade vidare, då häromdagen, kryssande på stigar, vägar och gator, där mycket var sig likt, men hamnade där inte mycket var sig likt. Hus hade vuxit upp, biblioteket hade flyttat, mataffärerna växt och fikställena frodades.

Jag testade lite gatufoto och sedan tog jag tunnelbanan därifrån. jag kommer nog att återvända, det finns mer i området att åter- och nyupptäcka.

Svenskans vackraste ord?

Det är ett litet tema i sommar på SvD:s kultursida. Man får skicka in sina förslag och vad som händer med orden i slutändan har jag inte helt klart för mig. Det som var intressant tyckte jag var att man  observerat skillnader mellan ord som föreslås av  svenskar och sådana som kommer från andra länder. Svenskar tenderar att föreslå ord på företeelser som är vackra, typ vår och solnedgång. De som inte har svenska föreslår ord som i sig själva är vackra, och låter vackert, t.ex. bohag och vimmelkantighet. Någon gillar det musikaliska tonfallet i återförening.

Åka spårvagn

Stockholm är ju en gammal spårvägsstad, även om spårvägsnätet numera är ganska anorektiskt mot hur det var en gång i tiden.  Annat var det fram till 1967 då det mesta försvann i ett svep i högertrafikomläggningen. Idag får man väl säga att Alvik är navet i det lilla nät som  finns. Alltså begav jag mig dit när jag fick lust att åka spårvagn.

Alvik.

På väg till spårvagnen.

Vänta på mig, jag vill också med.

Jag tog det lugnare.

Åker man med en av spårvagnarna kan man kliva av här.

Åker man med en annan linje kan man hamna här.

Jag åkte med båda och hamnade  på bägge platserna. Men inte samtidigt förstås.