åsså vare dehär me´svartvitt i vårljuse´

Jag håller mig kvar i  Uppsala i bloggen, ett tag till. Det var så skönt att gå där i vårljuset, bland de avskalade formerna och försiktiga färgerna innan löven döljer skönheten och vårfärgerna skriker. Då kommer en annan skönhet, men nu stannade jag vid nuet.

Trädet.

Det står där och sträcker ut armarna. Domkyrkans höga torn har jag gömt bakom stammen, så jag slipper klippa topparna på dem. Inga färger stör i bilden. Vi kan koncentrera oss på form och yta.

Gångvägen löper snett  genom bilden, längre ner skymtar fragment  av staden, hus och bilar.

Sen kan man ju ta detta  med svartvitt till den yttersta gränsen: Silhuetten.

Gunillaklockan.

Här har jag tagit mig friheten att klippa tornen.

Det var förgrunden och de vita husen som tittar fram, som var det intressanta. Det finns även annat som tittar fram. Lite är det också ett uttryckssätt jag gillar just nu. Inte så länge sedan jag upptäckte det, så kanske  förtjusningen går  över, kanske det blir ett maner. Snart kommer löven och då går det över av sig själv.

Blommor i svartvitt går ju bra om blommorna är vita.

Eller var det trädet och det vita huset jag fotograferade? Nej, det var nog den begynnande våren.

En klassiker är ju gathörn.

Men det får nog bli i nästa inlägg.

Uppsala i mina ögon, tåg, promenader och ett bröllop.

Jag tror jag  älskar promenader, eller så har jag bara blivit beroende, men inget betungande beroende i så fall,  speciellt inte i sällskap med en kamera. Idag var jag beroende i Uppsala, kom dit  med tåget genom de lätta dimmorna på slätten. Det var skönt att läsa morgontidningen i stället för att hålla i ratten på motorvägen.Diset fanns även i stan och gav ett skönt mjukt ljus på perrongen.

Väntar på avgång.

Fula hus?

I alla fall var de inte vackra, tycker jag. Kanske är de inte färdiga. Hoppas det.

Sedan fikade jag.

Efter fikat.

Färdigfikad och färdigpratad följde promenaden.

När man är i en främmande stad måste man ju passa på att gå, även om just Uppsala inte är så jättefrämmande längre, men den har ungefär samma fotografiska lockelse som till exempel Södermalm i  Stockholm.

Jag travar alltså på som jag brukar och tar bilder på det jag ser och vill,  utan att tänka så mycket. Skönast så.

Gillar ju just nu det här att fota genom trädens grenverk innan löven kommer och förstör utsikten. Men då kommer ju istället det gröna och då kan man återvända till motiven och ta samma bild igen fast den inte blir densamma. Underbart, va?

Men jag gillar ju också små detaljer, som cyklisten som plötsligt cyklade in i bilden

Diset skrev jag om i början av inlägget. Det fanns lite av det, här runt domkyrkan också.

Och så inväntade jag en bil så inte gatan ser tom ut. Här hade jag tur, det kom två.

En annan vinkel. En vårljus vy.

En kyrka till.

Bonnkyrkan, den lilla kyrkan(i alla fall jämfört med domen intill).

Vid kyrkporten. Jag trodde att hon jobbade i kyrkan.

Men så var det inte. Storebror, äldst av fyra syskon skulle gifta sig. En västgöte som gifter sig i Uppsala. Tror jag mötte brudparet vid domkyrkan när jag gick vidare.

Före under och efter. Minifikareportage?

Före

Det är alltså inte  ett reportage från ett minifika, utan ett litet reportage från ett fika.

Redan före fikat var några i färd  med jakten på fågeln av en art som inte fanns, men uppenbarligen fanns.

Under.

Samtal över gränserna är bra. Det vidgar vyerna.

Under fikat ägnade jag mig åt väsentligheterna  och snackade  och  fikade  mer än jag fotade.

Efter

Efteråt strövade jag runt med kameran och tog bilder men till slut hamnade jag vid stationen för att åka hem, men hade svårt att hitta tåget bland alla cyklar.

Hem kom jag i alla fall eftersom jag bloggar. Det kommer  mer från promenaden, men fikabilder slipper ni.

Maria Magdalena på Söder

En kyrka med anor från 1300-talet,  som upplevt både krig och brand och återuppbyggnad.

Först gjorde jag bilden  lite hård med rejäl svärta i skuggorna. Det var nog också så jag tänkte när jag stod där  med kameran.

Men så undrade jag om det  var sådär svarta och uttryckslösa jag ville ha trädens skuggsidor.

Lite mer liv i bilden när stammarna fått struktur tycker jag.

Nästa steg i   livgivandet av bilden var att återge  färgen till den.

Här syns det ju att det var en fin vårdag.

Senare på dagen passerade jag här igen

Då hade ljuset ändrats.

Vårtecken?

När jag gick ut såg jag det här. Tänkte: ännu ett sorts vårtecken? Hämtade kameran.

Letade fler tecken.

I äppelträdets skugga.

Barnen har tagit fram kritorna.

Vårfotboll?

Vårskugga.

Vårutsikt.

Vårfärger.

.

Tänk vad ett hopprep kan göra för fotokonsten.