Lite till blev det, Bergslagen har mycket att bjuda på. (Påsketur del 4)

Vi hade hamnat i Riddarhyttan.

Där verkade hjulen ha stannat.

Vägarna gick bara därifrån, var vår känsla

Vi åkte vår väg.

Här hamnade vi. Tydligen var två till där. Bara en hade kamera. Stor kamera. Fotade den andre.

Dottern gjorde sig bättre på bild med den vita jackan, tyckte jag.

Koppar var det man utvann här en gång i tiden, i drygt 400 år med början på 1400-talet.

Sedan hamnade vi här. Här bröt man malm mycket senare, till för ett kvartssekel sedan.

Här hade heller ingen av oss varit förut, men vi var överens om att vi borde återvända på sommaren när saker och ting är öppna.

Jag såg en katt!

Jag hittade också den här skönheten.

Plåtade den i brist på öppna dörrar.

"Alla goda ting äro tre", så det blir en bild till.

I sommar kan man nog komma in här.

Är man nyfiken redan nu får man göra så här.

Vi var förstås upp och tittade på det lokala kulturhuset, Cassels donation, när vi ändå var på plats.

Tyckte inte det såg lika imponerande ut som det brukar vara på bild.

Då var de här pelarna lika intressanta. Undrar hur de gör sig i solsken, med långa skuggor?

Sedan åkte vi vidare och hamnade här

Tolv frysta påskögonblick från vår bergslagsodyssé (Påsketur del 3)

En berättelse i bild som inte nödvändigtvis blir kronologisk, utan kanske mer spontan och infallsrik precis som det tre dagarna var. Men Men kronologin har ju lätt för att tränga sig ini berättandet  eftersom bilderna lägger sig i den ordningen när jag för över dem till datorn.

Den vita kyrkan  och de ulliga molnen tyckte jag  var fina symboler för en vacker vårdag. Doften av timmer kryddade upplevelsen.

"Någonstans i Sverige" som Ulla Billquist sjöng.

De här stelnade figurerna tittade ut över vattnet  någon annanstans i Sverige, men inte så långt från timmerdoften.

Lite mer levande vatten.

Tittar man för djupt ner i vattnet ser man himlen...

Vackrast är det kanske med en ytlig bild..

Gyllene vatten?

.

Nästa dag.

Morgon i Klackberg.

Morgonutsikt från sovrummet.

.

Morgonljuset var tilltalande för fotografen.

Och det var så här!

Men det var frostnupet , så vi åkte till Västanfors och fikade för att vänta ut morgonkylan.

Länge satt vi där och fikade, pratade och och diskuterade. Hade trevligt, far och dotter. (Det är inte jag som är tuppen!)

Vi såg...  men just här diskuterade vi gehör och betygssystem...

Jag fotade.

Och vi tittade. Både ute...

...och inne

Sedan åkte vi vidare...

Första motivet en paus och andra pausen ett motiv (påsketur del 2)

Kan vi inte svänga in här och stanna till, undrade jag. Det hade min dotter vid ratten inget emot.

På den tiden jag pendlade en del mellan Sala och Kista stannade jag då och då till här, för att tanka, för att få något i magen och ibland för att fota. Jag var nyfiken på hur det såg ut numera. Nu fick vi inget i magen, vare sig vi eller bilen, men vi gick ner till stranden och tog det lugnt ett tag. Det var sig ganska likt.

Det var ljust och fint påskljus, om än lite kylslaget.

Broarna fungerade fortfarande som fotomotiv.

.

.

Min bil står still för det mesta numera, jag får ju inte köra bil med den  medicinska diagnos jag har. Körkortet är spärrat. I Juni får jag testa mig för att se om jag fortfarande är duglig, men jag utgår från att det blir nej, så blir det ingen besvikelse om det blir nej (vilket nog är ganska troligt). Men nu hade alltså min privatchaufför flugit in från Bergen till påsk. Trevligt. Det tyckte hon med.

Andra pausen

Andra pausen var vi också eniga om att det var dags för.

Jag gillar kyrkor. Dottern har inte heller något emot dem.

Här var ju dessutom ljuset fantastiskt. Men samtidigt hemskt: Svårfotograferat.

En lite mer diffus, dimmig eller kanske romantisk bild.

Men byter man vinkel blir det annat ljud i skällan.

Svartvitt är ju också ett alternativ.

Med motljus blir det en utmaning.

Kanske ska man inte utmana solen för mycket.

Sedan åkte vi vidare...

.

Istället för påskkärring: En materialvetare på vift

Påskkärring?

Visst kom hon flygande, men inte på kvast. Min dotter är hemma över påsken, så hon och jag gav oss ut på en kort odyssé i påskveckans början.

Vi stannade än här och än där, tittade, pratade, diskuterade och hade sådär genomtrevligt, som vi kan ha när vi är på vift.

Askonsdagsmorgonsnö på biltaket.

Men solen sken.

Vi fikade. Och pratade.

Var det månne här vi pratade om hur det är att kravla in i benet på ett oljeborrtorn för att ta  materialprover.

Titta på bilder är skoj.

Åka runt i Bergslagen är skoj!

Studera det ena och det andra.

Vara nyfiken.

Gå en massa, både här och där...

...på ställen  där vi aldrig gått förut.

Jag tog en del bilder också. En del dyker säkert upp i bloggen.

GLAD PÅSK PÅ ER, BÅDE PÅSKKÄRRINGAR  OCH ANDRA!

Komma hem? Gjorde jag det? Ja till slut...

Alla vägar bär till Rom hette det en gång i tiden, men nu var det inte dit jag skulle, jag skulle hem. En stig hade jag framför mig och alltid leder den någonstans så jag  trampade vidare.

Jag befann mig inte oväntat i  en skog.

Där fanns det träd. Det  här var ovanligt naket.

Stigen fortsatte och det gjorde jag

Jag gick och jag gick och till slut klarnade min blick.

Jag anade var jag var. Därnere hade jag stått för ett tag sedan och tittat upp hit och inte gått upp för det var för blött. Nu visste jag: kunde jag hitta hem då borde jag kunna det även denna gång.

Det var här jag stod den gången. Det gäller att befinna sig på rätt sida motorvägen när den klyver världen i två skilda delar.

Plötsligt var jag på andra sidan, i den andra delen av världen.

Detta Casa Blanca kunde jag ju inte undgå att känna igen. Ljuset gjorde det extra vitt kändes det som.

Här var jag på rätt väg.

Tankarna i mitt huvud när jag gick där kände jag igen från förra gången jag gick där. Tydligen gjorde jag samma observationer båda gångerna.

Slutar  med en svartvit bild som jag redan visat i färg.

Blåmåndagen är det visst idag och påskveckan har börjat. Får man säga Glad Påsk redan nu?