Snurrigt väder och bråkiga bilder

Blåsig vår avgjorde fotografens val, han tillbringade ett par trevliga timmar på det lokala fiket innan han  gick hem och snurrade till det med kameran hemmavid istället för att streta i motvind efter motiv.

Ibland blir det snurrigt, ibland blir det kaos.

Det spännande är att inte riktigt  veta hur det kommer att bli.

En del blir förstås bara riktigt skit, men det får ni inte se.

En del av det ni får se kanske också är skit, men det får ni stå ut med (eller blunda).

Utsikt mot en snurrig värld.

Är det sånt här som kallas vårtecken?

Det var längesedan jag gjorde sådant här. Jag grävde fram tungklumpen Makro med tillhörande Tungklumpskamera ur gömmorna  och la mig ner på marken och fick fläckar på knäna. Efter att en längre tid bara plåtat med m4/3-lättviktare  kändes min Canon som en pansarpjäs i mina händer. Förstår inte att folk ids släpa på sådana klumpar till vardags. Eller så har lättviktsflanerandet skämt bort mig.

Tog några små bilder i alla fall. Små motiv.

De stod utanför min bakdörr och såg lite försagda ut.

Men en hade tagit på sig finstassen redan på torsdagen.

Fri hand och naturligt ljus, något annat har jag inte tålamod med.

Än är inte faran över. Kommer ni i håg så här års förra året?

Snöväder på Södermalm.

Inte bästa fotovädret.

Hoppas vi slipper i år.

.

Del 4 (slutet) vi som promenerar

Det var inte bara jag som var ute och gick denna soliga vårdag.

Promenerade...

...ute med hunden

.

Knappt synlig

Speglad.

.

.

Simmar

Så in i vassen...

Gjorde sig bra i svartvitt

.

Kompisar.

Nu var det dags att ta sig  hem  igen.

del3 Där cyklar han iväg och jag lunkar vidare

Ja,där cyklar han iväg.

Jag hörde en röst bakom min rygg där jag stod  vid vägkanten, men kände först inte igen rösten och trodde det var en främling. Men han visste ju mitt namn! Vände mig om och kände igen.

Sommaren 1957 stod han utanför huset där jag bodde, och väntade på sin mamma som var inne i huset och handlade. "Hej, jag heter Jan", sa jag. "Vad heter du?" "Gunnar", sa han. "Ska vi leka", sa jag. Sedan lekte vi i flera år. Så småningom blev vi vuxna och tappade nästan kontakten

Fortsätter att gå, sökande efter motiv. Men först pratade vi en lång stund. Till och med lång, lång stund, tror jag.

Fotografen kan inte bestämma sig för färg eller svartvitt.

Motiven gömmer sig

Bättre i färg?

Jag har nog inte rätt tålamod för fåglar!

Får väl försöka fota hus då!

Nähä, inte så bra det heller.

Eller stapla moln!

Nja...

Men träden sviker aldrig.

De är mina trofasta vänner.