Nödvändigheten av att blogga och vårbilder därtill.

Efter att ha vilat under ett träd  i natt (virtuellt alltså, för jag är övertygad om att jag sovit i min egen säng i natt), fortsätter jag gårdagsvandringen i vårsolen.

.

Att blogga gör att man får uppleva vandringen en gång till även om bilder och text bara visar fragment av det man sett, hört, tänkt och snart också glömt.

Ibland kan jag bli lite extra glad när jag upptäcker att jag tagit en bild som jag  är extra nöjd med.

Det är jag med den här. Riktigt nöjd. Det är inte så ofta det händer.

.

Varför tar jag då alla de mer banala bilderna? För att jag behöver dem. Så enkelt är det.

Utan bilder ingen blogg, så enkelt är det, det är de som driver bloggen framåt. Och utan promenader inga bilder. Man kan också vända på det, utan blogg inga promenader. Jo några men inte så många, inte så långa och inte så nyttiga. Det blir någon sorts treenighet: bilder- blogg - promenad. Faller en bort försvinner alla tre. Och jag mår sämre. Jag behöver nog bloggandet för att hålla mig vid liv. Och de banala bilderna.

Jaga bra bilder gjorde jag en gång i tiden, men det har jag slutat med. Nu tar jag mina bilder, råkar de bli bra är det bara en extra  bonus att bli glad åt. Viktigare att det  är roligt. Lite "Zen och konsten att promenera  med en kamera" kanske.

Kyrkan på närmare håll.

Det gäller att passa på att ta sådana här bilder innan alla löven kommer.

Det var söndag och något var på gång, men klockan var för mycket för högmässa och visst ä det väl för tidigt på året för konfirmation?

Barndop var det. Tio minuter kvar till det skulle börja så jag han gå in och ta en bild.

Sollentuna kyrka. Det är faktiskt första gången jag är inne där.

Det var svårt att få in runstenen och vårtecknet i samma bild.

Men än var inte vandringen slut...

Det blev bilder!

När jag gått upp för den första lilla backen såg jag ett hus...

... och tyckte att två ögon stirrade på mig och att huset gapade med fyrkantig mun. Och ändå var vi inte i någon sagoskog.

.

23 procent! Skulle jag klara av det?

Jodå, jag kom upp (annars hade jag inte setat här och bloggar nu, utan fortfarande stått och stampat i backen.

Ett hus i  vårsolen.

Det blå gjorde bilden mer spännande.

Huset blev fint i svartvit också (tycker jag).

Sedan kom jag ut på öppna promenadmarker.

Vattnet var nära.

Av någon anledning gjorde jag en svartvit variant också.

Dubbla frälsarkransar?

Det mesta verkar vara dubbelt.

?

En cyklist passerade. Fixeringsbild?.

Ett f.d. träd.

En stubbe.

Jag tittade uppåt.

.

Jag tror jag sätter mig ner vid det här trädet och vilar så jag orkar blogga om fortsättningen också.

Härifrån till dit

Ja det var den väg jag knallade idag i skönt promenad - och fotoväder.

Och härifrån var här.

Och dit var här.

Vad som hände däremellan har vi ännu ingen aning om...

...ja möjligen jag då.

Jag såg flygplan.

Jag såg träd.

Jag  såg is.

Jag såg mor och son.

Jag tog snedsteg.

Och blev det några bilder dyker de nog upp i ett blogginlägg.

Nu är jag hungrig, Mat!

Lättrimmade lördagsbilder

Det vill säga bilder från gårdagens  lilla promenad där både  väder och fotolust kändes lite lite dävna. Riktigt på hugget var jag nog inte heller.

Men ett hus,

med fint ljus,

var något jag såg,

som väckte fotohåg.

Då gick jag vidare.

...och såg ett gammalt hus

i spräckligt ljus

Där intill, två grabbar små

åkte kana båda två

Blått och gult  och rött

färgstarkt men inte sött

... och ännu mera rött.

??? Vad nu detta är

Där nere finns det här

Det var allt som blev igår.

När det blev lite tufft, men jag kämpade på, så blev det faktiskt nåt ändå.

Rubriken  får tolkas bokstavligt eller bildligt , allt efter tycke och smak , associationer, fantasi eller känslor. Eller så tittar ni bara på bilderna, eller läser ni texten. Det finns nog många olika sätt att läsa ett blogginlägg. Om ni missförstår är det bara er  egen tolkning, jag är inte alltid så exakt i formuleringarna utan är ibland med flit lite luddigt svävande för att lämna resten åt läsaren. Det finns ju bilder också. Blir kanske mer spännande också.

Den här gången var det motljuset som var tufft, som jag som fotograf  måste kämpa emot. Både jag och kameran måste kisa för att se något.

Av skuggorna kan ni ana var solen finns. Det gamla rådet att ha solen i ryggen var puts väck.

Jag smög längs väggen för att nyttja väggen som solljusskydd. På köpet hittade jag motiv som jag kunde locka fram ur mörkret, när jag kom hem. Utan så mycket folk hade jag  nog inte försökt.

Det är människorna  som skapar bilden.

Sen fick jag den galna idén att fånga in solen. Bildmässigt alltså.

Med hjälp av två hus gick det. Det var också här det blev meningsfullt att ha färg i bilden,

Speglingar, himmel och träd, hus, reflexer och folk. Bättre och bättre, bild för bild?

På väg hem.

Alexander på väg hem med matte. Hon skaffade honom när hon  blev änka för tio år sedan. I färg var bilden helt hopplös. Så nu vet ni det.

En slutbild får det bli också.  Den var över från en annan dag och behövde användas.

Slutet gott, allting gott, som det hette i barndomens sagor.