Något av det jag såg innan jag kom fram dit jag var på väg.

Det hände inte så mycket på vägen dit, det var tydligen tillräckligt tidig lördag för att folk inte skulle ha get sig ut på spatsertur eller andra vandringar. Ganska öde bitvis alltså.

Men en människa kan jag i alla fall upptäcka i bilden. Vad som fanns bakom ryggen på mig är en annan sak. Minst tre minns jag. Men det var ju inte för människorna jag tog bilden.

En vy mot slussen, Katarina  och delar av Södermalm. Själv står jag på den gamla holmen, som vuxit sedan dess, där Barna Hedenhös sprang omkring en gång i tiden. En vidvinkelvy från Kornhamnstorg, dit jag och min far brukade gå och köpa nyfångad strömming en gång i tiden.

För att få en tydligare bild grävde jag i fickan och hittade något mer teleartat.

Slussen, kyrkan, hissen, Mosebacke och lite till.

.

Det kom ett tåg, så jag tittade åt ett annat håll...

...och då föll blicken på Mariaberget, där jag kryssade omkring häromveckan på väg till ett Tårtan/Ellensfika, då när det blev så fantastisk solnedgång. Ett område väl värt att promenera i.

Men i går fortsatte jag mot det bedagade Sluss-området, med osäker framtid

Vattenflödet ut från Mälaren var det inget fel på.

Vad är det som händer i det fotografiska skumrasket?

Belfegor som smyger?

...eller någon annan känd profil?

En fotografens lek med ljus och skärpa?

dunkla sammanhang....

...eller bara en liten figur som går.

Fotofika, fikafoto, fotofikafoto, ja vad fikar de efter. Dagnys alltså, men fel stad?

Det är då det ser ut så här på bordet, va? När man fotofikar.

Men där var fotografer också. Vad fikar de efter?

De pratade...

Och fikade...

...och fotade.

Hade trevligt.

Ja just det, hade trevligt...

...och tittade på varandras kameror.

Säkert hände det mer  också...

Och nästa månad är säkert ordningen återställd, med fika i Uppsala igen.

De ä tufft å fota i motljus, nästan som å gå i motvind?

När jag lämnade Hjorthagen häromdagen kastade ljuset sig över mig och kameran, så vi blev nästan förblindade, alla fall bländade, och jag hade ju inte som kameran en bländare att ta till.

Jag försökte göra det bästa  av situationen och baklänges ville jag inte gå.

Himmel eller förgrund, vad ska man satsa på.

Vända sig om, kanske,  och satsa på kontraster.

Eller famla sig fram, bländad av strålarna från himlen.

Försöka göra det bästa man kan av situationen.

Bättre kan jag inte.

.

Men jag tog mig fram hit, trots det motiga ljuset.

När jag vände på huvudet såg jag blänket i fönstren och blev nostalgisk.

Innanför de tre upplysta fönstren har jag tillbringat många timmar en gång i tiden, vid den svarta tavlan. Förövaren återvänder till  brottsplatsen?

När jag nästan var hemma ett tag senare, hälsades jag av ett annat ljus.

Hjorthagen. Och i morgon Dagnyfika i Stockholm.

Bara en bild så ni vet vart vi är på väg.

Den långa rulltrappan (som är ett rullband) har ni redan sett så den visar jag inte igen.

Men så här ser det ut  när man kommer ut i friska luften.

En vy som mött mig många gånger, jag bodde här ett antal år. Lite av nostalgitripp alltså.

En del av  husen klättrar på bergknallarna.

Andra ligger lite lägre. Här ser ni början på gatan där jag bodde  (I andra änden).

Tidig svensk funkis, ett bostadsrättsområde för (skötsamma) gasverksarbetare.Några levde fortfarande när jag bodde där, men en stor föryngring skedde under den tiden. En av mina grannar  berättad om när han vid stockholmsolympiaden stod utanför Stadion och  såg maratonlöparna komma in.

Jag tog mig en runda i området.

Hjorthagen har inte bara gasverk, här produceras även fjärrvärme som kräver skorstenar.

Husen högst uppe på berget.

Själv bodde jag i "Abessinien". Ja området kallades så av de som bodde på höjden. När området därnere byggdes "var det rörigt  och stökigt , precis som  där nere  i Abessinien där det var krig. Och lite lokalt krig var det ibland när grabbarna uppifrån slogs med grabbarna därnere.

Vägen upp.

In i berget för att komma ner till tunnelbanan, upp för trappan för att komma upp. Det var inte så ofta jag gick upp dit, mest när den lilla konsumbutiken i Abessinien hade stängt och det fanns öppetbutiker där uppe.

Men åtminstone en gasklocka måste jag få visa, eftersom Hjorthagen länge var nästan synonymt med gasverket.

När jag gick därifrån, gick jag samma väg som jag brukade ta en gång i tiden, ner genom skogen på gusvägen, till fots eller på cykel.

I dag ser skogen ut så här

Och så  är det Dagnyfika i Stockholm i morgon

10.30 på fotografiska.

De öppnar 9 så den morgontidige kan titta på utställningar först.

Fotografiska