Ny månad. Måste ju gå ut och kolla om det gör någon skillnad.

Jag sade ju adjö till november här i bloggen med en  rad ganska ljusa bilder, trots att väl november som helhet varit ganska mulet och murrigt.  gick därför ut i morse (okej. förmiddag då) för att kolla in november. Ljust eller mörkt?

Det verkade vara svart-vitt väder, så jag fångade in ett träd i profil. Trädkontrast eller kontrastträd?

Det verkade också vara mjukt ljus så jag satsade på att betrakta husen som lådor som låg där. utan så mycket intresse för detaljer. Omgivningen fick bli ljus, som jag uppfattade stämningen

Jag hade satt på en vidvinkel på kameran, för det var det perspektivet på omvärlden jag ville ha.

Men lådorna kan ju få färg också. Fortfarande exakt samma  bild som ovan (förutom färgen).

Miljonprogrammets formspråk kanske?

En väg mot centrum, men inte den jag brukar gå.

Det gula ljuset i fönstret var det som jag såg först, och sedan lyfte jag in trädet i bilden (ja, genom att flytta på mig). Färggranna damen var  bara en bonus som påpassligt  klev in i bilden.

Sedan gick jag i en annan riktning, som jag sällan gått, för att jag inte har  haft anledning.

Runt hörnet fanns en inbjudande trappa.

Jag kunde alltså komma upp och få lite utsikt. Fågelfoto med vidvinkel?

Killen med cykeln  är också väsentlig. Och så väntade jag in bilen som körde ut från parkeringen.

mm

Men i det stora hela märkte jag ingen skillnad mot november.

a

Adjö till mörka november --- En svartvit septett

Nu är det bara några timmar kvar av  november, så jag säger adjö med en svit från gårdagens fotolunk.

Bilder som jag inte tänker kommentera så mycket.

Det är bara sådant jag såg när jag gick där

mm

Blandade motiv som ni ser.

En del ljusare än annat.

Men det handlade nog om ljuset på något sätt.

Adventsmorgon -- Bilder från andra våningen -- nyss!

Inte så många som har vaknat än ser det ut som

mm

Ser lugnt ut även i fjärran och tyst var det.

På andra sidan.

-2 visade termometern.

Trevlig advent!

En måttlig promenad idag och kanske lika måttliga bilder med mitt mått mätt. Och lite konst.

Efter några kanske onödigt långa och utsträckta bloggpromenader och tillhörande promenadbloggar, kände jag mig idag mer måttlig. Men ut måste jag ju ändå, för att inte känna mig instängd och för att njuta (?) av det lilla november som är kvar.

Börjar med ett bildbevis för att jag var ute idag.

En sorts anonym selfie?

Det började nästan eldfängt med flagnande stammar som glödde i motljuset

... och när jag ändå var inne på rött...

Jag har ju använt ett kort tele under mina senaste promenader och idag hade jag i stället  en hyfsad vidvinkel på, och  jag märkte att teletänket fanns kvar i kroppen när jag skulle plåta, men det tog en stund innan jag upptäckte "feltänket".

Gångtunnels-suget försvinner nog aldrig.

Och extra spännande är det ju här, där man kan få två på en gång.

mm

Trafiken på Turebergsleden.

Och varför inte fortsätta då att plåta med vegetationsfilter?

Så här såg det ut  om jag ställde mig på andra sidan busken.

Sedan trixade jag mig in mellan husen.

Inne på biblioteket finns Galleri Aniara och där var det vernissage.

De sista strålarna...

...försökte jag krama så mycket som möjligt ur.

De kan anas på bergväggen, de sista strålarna, de  ger lite liv åt den steniga ytan: Helt livlös i övrigt är inte heller bilden. tack vare den försvinnande cyklisten. Hur viktig är han (för det var en han) för bilden? Jag inbillar mig att sådana små detaljer kan betyda mycket  för en bild.

Plötsligt ändrades ljuset och med det bergets struktur. Inte bara ljuset, utan även nätet som ska skydda mot ras, bidrog till bergets struktur.

Även här finns det mänskligt inslag. Och den lilla skräphögen i förgrunden är avsiktligt  med i kompositionen. Det  är de små, små detaljerna som gör det i ett motiv som i förstone inte ser ut att innehålla något.

Här fick jag ta till färg.

Kontrasterna räckte inte för  att få fram det jag ville visa, så jag var tvungen(?) att ta till färg. Färgen gav mer kontrast åt det jag ville fånga, än vad det  svartvita gjorde. Det var ljusförhållandena som gjorde det så. De två damerna  är förstås också viktiga, utan dem inget liv i bilden, och det ville jag ha.

Här hade jag gått några steg till och fått en annan vinkel.

Och då kunde det funka även i svartvitt.

Tyvärr hann en person gömma sig bakom lyktstolpen.

Jag visar bilden även  i färg.

Svartvitt eller färg, bara en smaksak?

När jag kommit ner på tunnelnivån fick jag lite äkta, hederligt gammalt motljus.

Men här blev jag bländad och kunde inte sikta mer än på måfå.

Och där slutade fotandet. Resten var bara transportsträcka hem.

.