ja, ja, det blev som det blev. Jag tog mina bilder å sen gick jag hem.

Min namnteckning behövdes i Kista idag, så då åkte jag dit med den och när jag klev av bussen såg jag att gubbarna som höll på att resa  de konstgjorda träden höll på fortfarande.

Och nära intill håller de också på...

När jag lämnat ifrån mig namnteckningen i två exemplar, druckit kaffe och ätit god men onyttig choklad, gick jag ut i verkligheten igen, för att leta efter ljuset och oanvända fotovinklar, men  hittade inte vad jag sökte, så jag tog några andra bilder istället, så att dagen inte skulle vara helt förstörd.

Dom gick åt varsitt håll.

Jag hittade inte vad jag sökte, men såg något i trädet.

Sedan fick jag för mig att jag skulle fota det ljusa huset i det ljusa ljuset. Som lite motvikt släppte jag in hörnet av ett mörkare hus i bilden.

Det blev en variant i färg också. Ljust och i färg, så det passade vädret

Jag har nog aldrig gjort så förut, och jag tycker mer det ser ut som en reklambild från arkitektfirman än ett foto av ett färdigt hus.Nu blev jag aldrig arkitekt, för jag skrev Elektro på raden över Arkitektur när jag sökte till högskolan en gång i tiden. Undrar vad som hade hänt med omvänd ordning?

Så då får jag väl visa en bild på en kraftledning, för lite  högspänningsteknik har jag  ju läst (och glömt bort, har ju haft några decennier på mig).

Sedan gick jag hem.

En liten sväng runt en av dammarna i den lilla stadens lugn.

Efter ett bloggmellanspel på Kafe Tårtan återvänder jag till den lilla Staden, där jag gick ett varv runt den ena av dammarna vid Stadsparken, innan jag återvände till bilen. Kontrasten mot storstadens brus och larm och vimmel kunde inte vara större än vad jag kände här och tankarna gick tillbaka till den tid då jag bodde här.

I motljus ...

... och lite lugnare ljus.

.

Pensionärssoffa vid en av Ekeby dammar.  Stadens kyrktorn syns i bilden men det är nog en fixeringsbild även om man  förstorar bilden.

Här syns tornet bättre.

.

Skräp i ån, men kanske vackert ändå.

Med kameran riktad mot Stadsparken.

Vilken stad? Silverstaden Sala.

.

Tårtanfika på puckeln

.

Prat- och fikasugna hade hittat till Tårtans kafestund även idag, trots värmen och trots att magister Bengt var hemma och vavvade (vård av sjuk vovve).

Det var dom som pratade...

.

Det var de som gillar gamla kameror mer än fotografera

Det var de som pratade bilder.

Det var de som fotograferade

Det var de som hade roligt.

Det var han som satt vid fönstret.

Det var de som lyssnade.

och det var två till som hade trevligt.

Jag tror jag fick med alla...

.

Den lilla staden

Jag hamnade i den lilla staden och parkerade vid den gamla Slitmans-fabriken, som nu blivit något annat.

På andra sidan gatan hade någon  parkerat bilen allt för länge under trädet.

.

I den lilla staden finns förstås en å.

I den lilla staden kan man välja om man vill bo rättvänt eller uppochner.

I den lilla stadens bibliotek kan man sitta i lugn och ro och läsa tidningen.

Tänk om jag skulle ta några bilder i den lilla staden, när jag ändå är där.

.

Konsten att fotografera broar - på mitt sätt.

I alla fall så som jag gjorde det igår.

Bron inte betraktad som ett objekt i sig själv utan som en del av ett landskap och som en följd av en mänsklig handling - byggandet. Eller kanske som en av alla linjer och former i landskapet. Eller helt enkelt ett fruset ögonblick, ett kort moment i tiden Som alla fotografier).

Jag såg alltså vid detta tillfälle inte på bron som ett byggnadsverk som skulle dokumenteras eller visas upp, ej heller  som huvudsaken i bilden, utan  mer som en organisk del av helheten.

Likafullt finns där en bro...

...och här kan man ana dess funktion.

Det är fler som har sökt sig hit någon gång.

Broskådarens favoritställe eller en oas nere  vid vattnet? Skådeplatsen för den lokala enmansteatern? Eller bara någon som brukar smygsupa? Som fotograf blir jag enbart glad när motiven  finns på plats, framdukade av en okänd rekvisitör när man kommer.

Också ett angreppssätt, med fokus på vegetationen. En sorts indirekt brofotograferande?

På något sätt, detta att skildra  genom att fotografera något annat än det man vill skildra, och låta betraktarens fantasi och tolkningar och upplevelser  bli vad de blir. Och det gäller förstås inte bara broar, jag gör nog så även annorledes, inte alltid men då och då, och ibland oftare, ibland sällan.

Kanske handlar det om inspiration, detta svårfångade, eller om ögonblickets ingivelse, lika svårfångat det. Just nu bara rinner orden ur mig, och det gäller för fingrarna att hänga med så att bokstäverna hamnar rätt, och skiljetecknen likaså, för att undvika interpunkteringsfelen som Ferlin skaldade om.

Ännu en vegetationsvariant.

Fokus på björkens löv som inte kommer att hänga där så länge till i kontrast till den  suddiga, men betydlig mindre flyktiga bron. Hur länge lever en björk? Hur länge lever en bro?

Man kan också i bakgrunden ana den mänskliga påverkan, inte på naturen, men på bron.

En påverkan som blir tydligare om man går närmare.

Är det fel om man försöker försköna det förment fula med kamerans hjälp? Borde jag kanske ta indignationsbilder istället? Men tänk om det är just det vackra i det fula jag ser när jag går där. Jag kanske har för vackra ögon för att se det fula, även om jag så här efteråt intellektuellt kan inse att jag kanske borde bli upprörd över det jag ser. Men jag kan inte.

Om jag vände mig om såg det ut så här (förutom att himlen var blå, förstås)

Olympus OM-D + Sigma 30mm/2.8.