Passage genom den Gamla Staden under den vidare färden

Jag var ju på väg till ett fika,  men det var fortfarande lång väg kvar att gå. Först var det ett slott jag måste  ta mig förbi.

Jag tog inte trappan, jag gick runt.

Jag dras ofta till Prästgatan när jag ska gå här, och undviker de stora turiststråken. Då kan man promenera och njuta av staden utan att trängas.

Jag tyckte att mannen på Prästgatan kanske skulle passa bättre i miljön om han fick bli svartvit, så då fick han bli svartvitt och gatan följde med på köpet i förvandlingen.

Mot mig, gående åt andra hållet kom två herrar bärande på en sängbotten. De bar den horisontellt och jag undrade hur vi skulle mötas för det var inte mycket plats på sidorna.

Tyvärr stannade de och vände bördan på högkant, när jag kommit på fotoavstånd.

När jag klev ut ur Prästgatans vimmel blockerades gatan av två glassätare.

Bara att ta en bild!

Så gick jag förbi Nationalgalleriet, men det verkade vara tomt och dött och stängt.

Men enligt deras hemsida ska det öppna en utställning den 31 augusti, så det var nog bara så att skenet bedrog.

.

Här gick jag förbi för några månader sig och då pratade han i telefon med hög röst som ekade i gränderna. Nu hade han hunnit till morgontidningen.

Och när man gått igenom den Gamla staden hamnar man lätt  i den rivningshotade Slussenbetongen.

Och där får vi vänta på nästa blogginlägg för att hitta fortsättningen på vandringen. Men det är inte många meter kvar tills jag kommit upp på rätt ö.

.

Grabbarna som tänker hårt och andra svartvita figurer

.

.

.

.

.

.

Jag satt en stund på en kulturell betongklump och såg människorna komma och gå.

Jag hade just varit på Kulturhuset och i lugn och ro sett på utställningen med  Imogen Cunninghams bilder och när jag kommit ut därifrån hittade jag en välplacerad betongklump där jag kunde slå mig ner en stund och studera vad som passerade i tid och rum. Till min hjälp hade jag kameran.

.

Det är faktiskt fyra personer i bilden.

.

Passerade fortare.

.

Bara en hade slips.

.

Åt andra hållet var det rörigare.

.

????

.

Långa kliv.

Efter en stund gick jag vidare. Men här var det rött.

Sju bilder, det kan vara en lagom dos.

.

Fångat i går med nya kameran. Den är snäll och tar bra bilder.

Grabbarna som samlades vid Hornstull

Dom hade bara två mål: att fika och att snacka.

För att ingen ska bli glömd får de vara anonyma.

Och för att slippa alla störande färger får resten av bilderna bli svartvita.

Undrar ni vad som avhandlades får ni stilla er nyfikenhet genom att komma nästa gång.

Jag lekte, vred och vände på min nya kamera för att se vad som skulle hända.

Om inte annat blev perspektiven konstiga.

Men det är ju så tråkigt med de vanliga perspektiven.

Hoppas att jag inte gjort bort mig, så jag får komma tillbaka...

.

Tack för en trevlig  stund vid Hornstull!

.

Gårdagens svartvita ljus

Jag gick där i går i den begynnande aftonens ljus med en kamera på magen och det var så lugnt och skönt att inte ens asplöven darrade...

...och när jag kom hem trollade en tangenttryckning i Lightroom bort färgerna så att det blev silverpenningar av löven.

Det ligger ju en bekvämlighet i det digitala fotograferandet, detta att kunna ta både färgbilder och svartvitt på en gång, om man säger så (fast det egentligen inte är så). Men möjligheten finns. På ett sätt var det enklare på den analoga tiden, då visste man vad som gällde när filmen var insatt i kameran. Nu finns båda möjligheterna hela tiden. Frihet eller frustration?

Det finns ju en del motiv som  dör totalt om man tar bort färgen, och tvärtom, sådana som förlorar sin kraft om de blir färggranna. Det handlar väl om uttryck på något sätt.

Tänker jag då på det här, när jag går där med kameran? Om det är en färgbild eller en svartvit bild jag tar? Ibland gör jag det, men oftast inte, jag försöker se motiven i första hand och default är ju då färg, eftersom världen jag rör mig i är färgad för det mesta och eftersom jag ser omvärlden i färg när jag tittar i kamerans sökare. Men ibland plingar det till i skallen: svarvitt! Gamla impulser dyker upp. Det innebär ju inte att jag ställer om kameran till att visa svartvitt i sökaren, så långt går jag inte, men det kan ju hända att jag tänker svartvitt vid exponering och komposition. Hur man nu tänker då.

Men det är klart att form, ljus och kontrast inte behöver färg för att komma till rätta.

Oavsett vad jag tänkt eller gjort när jag tagit bilderna blir det nya tankar och beslut när jag kommit hem och sitter vid datorn. Dels är det mesta jag tänkt under min vandring redan som bortblåst i mitt minne, dels ser jag andra saker när jag sitter vid datorn och ser bilden i större format, och då kan det växa upp en annan berättelse än det jag upplevde när jag strövade omkring därute.

.

Ett resultat av jakten på ljuset.

Den  här bilden är inte så mycket att orda om,  mer upplevelse och känsla än ord och tankar.

Att den inte dög i färg upptäckte jag först när jag kom hem. Vad nu duga innebär.

.

Här satt känslan direkt när jag såg motivet: Svartvitt.

Roligt att känslan bestod tills jag kom hem.

.

Utan ord.

.

Aftondjur i aftonljus.

Mönster?

En slutbild, i alla fall!

Behöver jag säga det, att det var roligt att flanera med kameran igår  (om man nu kan flanera i det öppna landskapet)?

Olympus OM-D + 14 mm och 45 mm.