Paraplyfabriken i Vällingby

Sveriges största paraplyfabrik låg en gång i tiden i Vällingby, eller närmare bestämt i Johannelunds industriområde.

Färdiga paraplyer och typisk paraplykryckebokeh i bakgrunden.

Elsa var föreståndarinna och kunde allt, och hoppade in där det behövdes.

Ett naket paraply som inte fått några kläder på sig.

.

Nästning. Tyget "sys" fast vid ställningen.

.

.

Tyvärr lite smutsiga negativ och lite slarvigt beskuret vid inscanningen, men jag tänker inte rätta till det nu i alla fall. Då scannar jag hellre in fler bilder.

En färdig leverans.

.

En gästande polack. Vi kunde prata med varandra,  fast på franska. Jag kommer ihåg vad han hette, men vågar mig inte på att stava det.

.

Paraplyvåderna sys ihop.

Hedvig.

Tillskärningen.

Kan ju inte bara vara i dåtid,tog en upptäcktspromenad i nutiden som omväxling och det gav reflektioner som resultat

Det har ju blivit mycket dåtid, inscanning och nostalgiska tidsdokument ett tag, men i går bröt jag av med en kompakt promenad med minsta kameran i fickan. Det blir ju inte längre per automatik, bilder till och från jobbet, så då får jag hitta på något annat, gå längs nya vägar och försöka fotografera där det inte finns naturliga motiv, en av de saker jag gillar bäst med fotograferandet. Sedan behövs ju promenaden för sin egen skull också, men det är bara en bieffekt. Eller är det tvärtom så att bilderna är en bieffekt? Det är inte så lätt att veta.

En bit hemifrån såg jag en spång in i skogen, en okänd väg. Måste undersökas.

Jag var ju inte långt från den brusande civilisationen, vilket blev tydligt om jag vände mig om. Men i tankarna kunde jag drömma mig in i rollen som upptäcktsresande, precis som när man som barn var ute och gick. På det viset har jag nog aldrig blivit vuxen. Och nu är det försent att bli. Men jag vill inte bli, tänk vad tråkigt livet skulle bli.

Bebyggelsen var  inte heller långt borta.

Ej heller var vägen fri från civilisationens spår.

Den här promenaden var ju i första hand tänkt att bli en promenad, och jag stoppade ner kameran i fickan mest för säkerhets skull. Att jag aldrig lär mig. Det finns ju för det mesta något att fotografera om man har upptäcktsögonen med sig och inte är allt för djupt försjunken i tankar under promenaden.

Upptäcker jag något blir det kanske också ett inlägg i bloggen, vilket då är det ultimata målet. Där kan jag ju kombinera promenaden, bilderna och skrivandet!

Promenera, fotografera, skriva - vilken gyllene treenighet! Alla tre var för sig en njutning, men tänk vilken glädje de tre tillsammans kan skänka mig och vilken livslust de kan ge mig. Att jag kan skriva också, ger både promenaden och fotograferingen en extra dimension åt mig. Och tvärtom ger vandringen och bilderna mig ett tillfälle, en möjlighet att få skriva, njutningen av att forma orden och meningarna, ett lika stort nöje som att forma ljus och komposition. Och båda nöjena  något som för mig kräver inspiration.

.

Inne i skogen lystes de gröna mossorna upp av solen och jag satte mig ner, lutad mot ett träd, betraktade och njöt.

Men njutningen var inte fullkomlig, i bakgrunden fanns hela tiden motorvägens brus, den gömmer sig bortom träden.

Inspiration, kanske är det promenaden som ger inspirationen, och bilderna jag tar lyckas i bästa fall bevara inspirationen till jag kommer hem. Den här gången överlevde den en natt också, eller så återuppväcktes den när jag såg bilderna på nytt. De gjorde jag i ordning i går och la in i blogginlägget. Nu på morgonen återvänder jag hit och formar orden, men de snarast rinner ur mig utan ansträngning och vånda. Är det vad som kallas inspiration?

Ibland är skrivandet bara ett inlärt hantverk, men ibland upplever jag, som nu, att det bara rinner ur mig,  utan att jag använder det inlärda hantverket, och blir (tillräckligt) bra på en gång.

Jag hade tur också!

Ljuset föll så perfekt när jag passerade den nyrenoverade gångtunneln. Ska jag ta det som ett omen?

Undrar vad jag ska scanna idag.

"Påskafton -69 Uppsala" stod det på negativbladet.

.

Vi hade sommarstuga i Gottröra, några mil öster om Uppsala, så jag antar att jag lånade bilen och gjorde en utflykt.

.

Många tak var det, men det går att känna igen sig.

.

Mycket är sig likt idag, om man går på rätt ställe.

Den här bilden skulle man väl kunna ta idag också? Eller vad säger ni Uppsalabor?

Och ni bilentusiaster, vad kan Det vara för bil som tittat in till höger?

.

..

Snön llåg kvar vid påsk det året också, men jag har förstås ingen aning om påsken var sen eller tidig det året, och har inte brytt mig om att kolla heller.

.

Utsikt mot norr, antar jag.

Är det inte E4-ans milslånga raksträcka mot Björklinge som syns uppe i vänstra hörnet?

Här har vi hamnat på E4:an söder om staden. Den raksträckan är inte lika lång, bara en halvmil.

Det går att ana både Slottet och Domkyrkotornen i fjärran. Speciellt tornen var ju en blickpunkt både från norr och söder när man närmade sig staden.

Varför kan inte brunt vara en vårfärg, det är ju ändå så mycket brunt så här års.

Det är ju ändå vårljuset som är det viktiga.

Så jag hoppar in med några färska bilder bland allt gammalt jag visar just nu.

.

Det gäller ju att inte bli insnöad...

.

.

.

.

.

Men det är klart att det finns andra färger också.

Så här långt hemifrån hade jag aldrig varit förut

Vi åkte så långt spåren gick...

...och hamnade i Narvik.

Jag var inte särskilt berest på den tiden, utanför Sveriges gränser, några resor till de sydligare delarna av Norge och en dag i Köpenhamn, det var allt, och så här långt hemifrån hade jag aldrig varit tidigare. 

Det skulle dröja ända till det år jag fyllde 30 innan jag skaffade pass första gången, men då hade jag redan hunnit med Island, Grönland, Färöarna och Spetsbergen, som ju inte krävde något pass för en svensk. Det räckte med att ha med postsparbanksboken, så kunde man gå in på posten i minsta liten håla och ta ut pengar.

.

Jag vet inte om jag var fascinerad av de här stora komplexen i malmhamnen eller om de bara var enkla att fotografera. Fotat har jag ju i alla fall.

.

En kiosk blev det också. Kanske köpte vi Eukament där.

"Har dere  ikke Eukament i Sverige, Vordan klarer de dem då?" som mannen i kiosken i Hamar en gång sa.

.

Staden och fjället.

.

Dags för hemresa...

.

Fotografen, men nu utan mörka glasögon och finhackad lök i ögonen. Nästa dag var vi hemma i Stockholm.

Det är nu drygt  40 år sedan jag tog de här bilderna. Om jag tänker mig lika långt tillbaks i tiden från när jag tog bilderna hamnar jag på år 1929. Tidsperspektiven hissnar om man gör en sådan jämförelse. Hur betraktade jag då bilder från 1929, och hur betraktar vi idag dessa bilder?

.