fotografiskafotofika

Här hamnade Dagnys fotofika efter en tillfällig omlokalisering till huvudstaden.

Där kunde man gå upp för trapporna.

Titta ut genom fönstret.

Gå in på fiket.

Ladda upp med godsaker...

... och fota dem..

.

Sedan kom en fotograf in i bilden...

Speglingen i koppen var så fin

Lite färger var det också här och där.

nnn

Och det var fler där och fikade, om det nu inte hade blivit lunchdags.

Att titta på Cartier-Bresson

Jag var på Fotografiska idag. Jag hade egentligen två ärenden, Att titta på Cartier-Bresson-bilderna som jag inte sett och att träffa fotofikafolk från Fotosidan. Jag kom dit i rejält god tid, strax efter öppningsdags, och det är jag glad för. Det var inte många  besökare som kommit så tidigt på lördagsmorgonen så jag kunde gå nästan ensam i utställningarna.

När jag tittade på Cartier-Bressons bilder  kunde jag  stå helt ensam i ett rum,  bara jag och bilderna och det blev en fantastisk upplevelse, att dels kunna ta in helheten i rummet och sedan gå fram och studera precis det jag ville titta på. Allt helt ostörd.

Det kändes oerhört lyxigt att få vara (i stort sett) helt ensam med allt detta.

På eftermiddagen , när vi hunnit med det långa fikat och allt snack, gick jag ner till Cartier-Bresson igen. Det var då jag insåg det jag skrivit ovan, hur lycklig jag kunde vara över att ha fått gå här i ensamhet.

Då roade jag mig med att ta  bilder på andra besökare. Det kändes bättre än att bana mig väg fram till bilderna.

.

.

.

.

Bilderna är tagna med min lilla kompakt. Ibland blir jag riktigt impad av vad den klarar av.

.

Eftersom jag inte var nöjd återvänder jag till skolan...

... men inte ända till barndomen

 

Bara till gymnasiet...

Engelskläraren

Sedan blir det matte-lektion

.

Lektor Jörnstad i aktion, en underbar mattelärare

Eget arbete?

Vår klassföreståndare

.

Göran

Nämen vad?

Smygrökare?

Bromma läroverk, våren -68

.

Jag försökte återvända till Vällingby

Jag vet inte om det gick så bra.

Det var  halvdana negativremsor  jag hittade så jag brydde mig inte ens om att städa dem.

...nostalgin kändes inte så stark som den borde...

... men när jag nu ändå scannat in dem kan jag ju i alla fall  gneta ihop ett inlägg också, så jag inte lagt ner  jobb i onödan. Eller borde jag ha större  krav på mig själv? Men säg så här, det här är bara vägen, inte målet (var nu det är). Och det är det jag skriver, lika mycket som bilderna, som gör mig klokare.

Kanske är det fel årstid för julskyltning.

Drar mig tillbaks till hemmets lugna vrå.

.

Farväl! Nu packar vi ihop och sticker någonannanstans

Packat och klart.

Sista dagen med gänget?

Kärt farväl

Vi sticker till någon annan plats

Men kanske inte just hit. Låt bilden stå för det okända och oväntade... för det var något oväntat att se dem alldeles utanför när vi öppnade tältet på morgonen. Lika överraskande som när bilden plötsligt dök upp i röran av udda diabilder. 

När jag sedan gjort i ordning bilden och lagt in den här, inser jag att med delar av gänget ovan passerade jag just här, på skidor, ett  och ett halvt år senare.

Och jag kanske hittar annan nostalgi att ägna mig åt. Vad önskas? Jag lovar inte att uppfylla önskningarna, men... Kanske hamnar jag i nutiden, kanske i barndom, kanske i det okända.  Troligen inte i framtiden. Förr eller senare blir det nog  också mer lumparnostalgi, men nu tar jag permis ett tag och låter ödet avgöra vilka andra bilder jag snubblar på.

Ha det så bra, så länge.