Jakten på ett torn , bara lite vardagstrams, eller hur man förgyller morgonens promenad?

En vanlig morgonpromenad till jobbet blir ju för det mesta ganska alldagligt vardaglig, inte minst när man rör sig i lugna och till synes  folktomma villakvarter. Då gäller det att ta vara på de små detaljerna längs vägen som förgyller vandringen. 

Som här, till exempel...

I en liten glipa mellan husen tittar plötsligt Kista Science Tower fram ett ögonblick.

Träffar man sedan på en färgglad  bil kan man bli lite glad.

Färdigkört?

Plötsligt tittar ännu ett torn fram i en glipa, Victoria Tower.

Men vad är det för konstig lysande prick på himlen...

Nu är det dags att korsa den sexfiliga (minst) motorvägen, och det gör man lämpligen under vägen.

När jag passerat tunneln kan jag snegla upp mot lastbilarna ovanför mitt huvud.

Jakten på ett torn var det. Här kommer ett av dem igen (men det kanske är en fixeringsbild).

Och titta, där är den konstiga fläcken på himlen igen.

Det behövs så litet för att förgylla vandringen, t.ex. en liten kompakt i fickan som man tar upp vid lämpliga tillfällen.

.

Svart och vitt och en snögubbe på andra våningen

Ibland blir kanske inte bilderna så lyckade eller många och rubrikerna så geniala, men det förminskar inte mitt behov av att skriva eller fotografera, så då får det bli lite av "man tager vad man haver". Pytt i panna kan vara gott det med även om den kan innehålla lite av varje. Eller så kan man kanske kalla det för en liten minimalism, att begränsa sig något. Nu vet jag ju inte om det blir någotdera i detta inlägg, men någonstans ska man ju börja skrivandet och varför då inte med den spontana idé som dök upp, knäpp eller inte.

Ordet svart  i rubriken får väl stå för första bilden som jag tog när jag snart var hemma i förrgår.

Tekniskt sett ingen höjdare med brusig himmel och tagen med kyliga fingrar med den lilla kompakten, men jag gillade den lilla figuren i ljuset därborta, på vägen in gångtunneln. I mörkret därbakom bor jag. Nästan hemma alltså, bara sista rakan kvar och så zick-zack uppför trapporna så är jag i mål och kan värma fotofingrarna.

Vitt får stå för gårdagens två bilder, för vitt kändes det i snöfallet, när jag klivit ut från huset där jag tillbringar vardagen, och hamnade bland nyfallen snö och fallande lappvantar. Vitt och vinter i skön förening, om det nu inte varit för att lappvantarna var för blöta och snabbt blev till halka, där folk gick.

Det var inte bara människorna som ogillade den småblöta nederbörden, min lilla kompakt var nog inte heller förtjust. Inte för att den knorrade eller konstrade, men den blev snabbt blöt av den smältande snön, så jag drog mig raskt inomhus. Jag tog fler bilder än dessa, men om de någonsin kommer att nå omvärlden är ännu dolt i framtidens töcken.  De dög dock inte i detta sällskap.

Jag slutar istället med en snögubbe från förra veckan. Ja den finns fortfarande kvar där, jag kan se den genom mitt fönster på jobbet, men det var en tråkig och oinspirerad stund förra veckan som jag passade på att avbilda den.

Jag sitter på andra våningen (det som heter plan 4) så jag antar att gubben också gör det.

.

Kompakten bara sprutade ur sig svartvitt. Eller varför håller jag på, på detta viset?

Blandat med färgbilderna i förra inlägget blev det en massa svartvita också, alla från samma tillfälle, under de få minuterna det tar från jobbet ner till bussarnas tillhåll, och det kändes verkligen så att kameran sprutade ur sig bilder, fast det förstås var tvärtom, att den registrerade det jag såg och fick mig att trycka på avtryckarknappen.

Jag hade inte planerat att fota, jag tänkte gå direkt till bussen och åka hem, trött som jag var, men då  såg jag fotspåren i snön och då var det kört, om man säger så. Jag grävde i väskan och fick fram lilla kameran och registrerade vad jag såg. Något sånär i alla fall.

Sedan följde några minuters inspirerat fotograferande, där jag tänkte och såg både i färg och svartvitt, eftersom skymningen bjöd både på färgspel och kontraster. Jag såg, siktade och fångade i ett enda inspirerat flöde, kändes det som.

Jag gick och folk kom och gick och ibland stämde det, tyckte jag,  och då tog jag en bild och hoppades att det skulle vara i rätt ögonblick, eller litade på att intuitionen skulle välja rätt ögonblick, för inte kan man väl tro på turen? Om det blev bra vet jag inte, men jag är nöjd med resultatet. Egentligen vet jag ju inte vad bra är, så därför är det svårt att avgöra, tycker jag.

Folk passerade med raska steg mot sina mål. En avgångstid kanske. En buss. En T-bana.

Väl nere i bussarnas betongvärld var det frågan om bussen skulle gå, om den skulle starta, om den skulle tjuvstanna igen, om man skulle ta en annan buss. Det gav mig tillfälle att ta fram kameran igen (ja, den var aldrig långt borta, i handen eller jackfickan).

Intet är som väntans tider...

.

Nej den kom ingen vart.

Varför jag håller på såhär? Det hjälpte inte att jag skrev det i rubriken, jag lyckades inte skriva mig fram till svaret i alla fall. Kanske gör jag det för att det är roligt, kanske tar jag bilderna för att jag ska kunna blogga eller handlar det helt enkelt bara om att må bra.  Jag gillar att skriva, så kanske är bilderna bara ett alibi för att få skriva, eller något nödvändigt för att ha något att skriva om, men så är det ju också det där med inspiration...

.

Kompakten ställer till besvär, det blir för många bilder. Eller är det aftonljuset som förföriskt förleder fotografen.

Jag tänkte jag inte skulle ha något fotolust kvar efter gårdagens urladdning bland kyrkor med rötter i medeltiden, men för säkerhets skull stoppade jag ner kompaktkameran i väskan, när jag drog åstad i morse. Den låg lugnt kvar där hela dagen, men när jag var på väg hem var det kört. Ljuset gjorde att jag inte kunde hålla mig och instinktivt grävde efter kameran. Himlen var på väg att rödfärgas, skymningen var nära och inomhus tändes lamporna om de inte redan var det, träden sträckte sina kala armar uppåt och...

Fotografen i mig blir aktiv, han riktar kameran hitåt...

...och han riktar kameran ditåt ...

... om han nu inte tittar rakt fram.

Hans öga söker...

... och det finner.

Det gäller bara att balansera exponeringen, så att det blir någorlunda som han ser.

Jag är inte säker på att det hade blivit de här bilderna om jag haft en annan kamera med mig. Det handlar om känslan i själva hantverket, på något sätt. Olika kameror lockar fram olika bilder. Kanske. Det är i alla fall en teori.

Fortsättning följer säkert, jag tyckte jag såg flera användbara  bilder...

.

Mera snö idag, kanske bäst att röja undan gårdagens snöbilder innan de är översnöade. Portarna är ju ändå stängda.

Det blev alldeles för många bilder igår, men inte i den betydelsen att jag tycker att jag tog för många bilder.  Jag tog lagom många, så att jag blev nöjd. Däremot för många för att jag skulle vilja klämma in dem i ett blogginlägg. Tänkte därför röja undan några stängda portar som jag stod inför igår. Det finns gott om sådan på den svenska landsbygden, och man behöver inte åka långt utanför storstaden för att hitta dem.

Man kan hitta dem utplacerade på platser, obegripliga för ett modernt öga, mitt ute bland åkrarna, kanske med ett eller två hus som grannar, för övrigt långt från mänskliga boningar, och så här när snön ligger syns det i avsaknaden av spår hur få besökarna är. Så kommer en kuf som jag och gör mina avtryck och fångar några intryck. Sedan är det lugnt igen.

Utestängd är man oftast, det är länge sedan portarna stod olåsta och välkomnande, så det blev några portar jag fångade, innehållet förblev främmande och okänt.

.

En större port på håll. (Jo, jag har kapat tornen, det var ju portar det gällde.)

.

Mitt ute på en åker, där ingen hamnar av misstag, för man kommer ingenstans, utom till vägs ände.

På en ensam kulle, med utsikt över slättlandet, längs en igenblåst väg. Låst förstås.