Betongpoesi, eller vad ska man kalla det?

Jag bor inte mitt i betongen men betongen är inte långt bort, och ska jag ta mig någonstans till fots har jag svårt att undvika den, om jag inte går meningslösa kringelkrokar  i villaområdena runtomkring.

Om jag går till jobbet passerar jag alltså betong, men också sådana villaområden, de flesta med ursprung från 50-talet och tidigare. När jag tänker efter var jag tagit mest bilder när jag fotograferar på väg till och från jobbet, kommer jag underfund att det är bland betongen (eller de små skogspartier jag passerar), men inte bland villorna. Villorna är tydligen tråkiga som fotoobjekt, och betongen roligare och skönare.

En frusen vante, på gränsen till betongen, en frostig morgon.

Någonstans  här dök ordet betongpoesi upp i mitt huvud. Det var nog ljuset som gjorde det, det var svårt att fånga något annat, som det föll den här morgonen.

I somras var tomaterna gröna....

.

Tänk att en kundvagn kan sätta liv i bilden, då har det gått bra långt, väl?

Ibland funderar jag över det, hur många gånger kan man fota ett och samma motiv utan att det blir tjatigt eller tråkigt. Och då tänker jag både på fotografen och bildtittaren. Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat  den gångtunnel som finns på nedanstående bilder, då och då under drygt fyra år, så länge som jag bloggat. Ännu har jag inte tröttnat och ännu fascineras jag av  formerna och ljuset i tunneln (som egentligen är en trippeltunnel).

.

Det verkar mest vara familjen Björk som använder den här trappan.

Ibland hänger det på ljuset

.

Det känns som jag kommit igång med bloggandet igen, efter en svacka under hösten. Undrar om det bara är ett tillfälligt tillstånd, eller om det kommer att hålla i sig...

.

Ute med hunden, kulturens undergång, Guernica (?), och andra trivialiteter en helt vanlig dag.

Kanske är det inte trivialiteter utan bara banaliteter, om det nu inte bara är små obetydliga ögonblick, sådana som varje dag är full av, till exempel när man är på väg dit man ska.

En del bara finns där man går och kanske väcker undran eller tankar.

Somliga är ute och går med hunden.

Här fick jag associationer...

Och här fanns solen.

När världen har blivit naknare

Det var den vision jag fick när jag gick till jobbet i går morse, jag upplevde att världen plötsligt blivit så naken. De handlade om träden, de har ju klätt av sig, världen är naknare, men också på ett sätt öppnare, man ser igenom, där man inte såg förut.

Är då morgonljuset som i går kan det bli silhuetter som visar att nakeheten varierar. En del klär av sig tidigare, andra släpper inte greppet om löven lika lätt.

Och sedan har vi ju alltid frågan om sillhuettbilder skall vara svarvita (svartvitt är ju som gjort för silhuetter!)  eller i färg, för att få fram en del av de nyanser man uppfattar när man går där.

Här funderade jag också på om de två ljusa fläckarna i det svarta nertill skulle få vara kvar, eller om de skull få bli svarta, eller om jag till och med skulle släppa fram fler fläckar ur mörkret. Så här blev det den här gången.

Men när morgonrodnaden framträder, måste man ju ha färg, eller hur?

Om man  däremot vill framhäva den nästan totala nakenheten, kanske färglösheten duger bra.

Du nakna vacka träd,
träd fram i nakenhet,
i all din  nakna skönhet,
en skön parad,
utan ett blad.

Såja, nu har jag fuskat som poet också ...

Ska man kanske spara en  liten blå  ton i bilden?

Eller försöka bevara det som solen ställer till med...

Den avslöjande nakenheten...

Nu syns tornet på håll genom de nakna träden.

Och visst är det liiite färg kvar i bilden, men bara lite.

.

Inte bara eld, det var vanlig höst också

Jag tog inte bara eldfängda bilder i helgen utan även några normala höstbilder, sådana med höstfärger, även om det inte var de sprakande färggranna höstfärgerna, utan mer dämpade "fuktig  höst"-färger

Också en sorts höstfärger, kanske  inte riktigt den vanliga färgskalan.

Rinnande höstfärger?

Lite trängre passage.

.

.

SLUT.

Ingen eld utan rök och som man eldar får man grilla

Borta i skogen såg jag något som rörde sig, och när jag tittade efter lite noggrannare såg jag rök.

Tjuvrökare eller skogsbrand?

Nog var det några skumma figurer ...

En liten eld hade de..

... men liten kan bli stor.

Bror och syster, men jag kallar dem son och dotter. De har också blivit stora.

Hej pappa!

Kan du inte ställa dig bakom elden?

Jo visst!

Inte så farligt som det ser ut.

Korvparty i skogen.

.

Dags för röksignaler?

Nä, det vara bara fuktigt granris.

Men så småningom tog det roliga slut...

... eller så fortsatte det någon annanstans.

.