Hur ser man att ljuset är svartvitt?

Jag fick den frågan i  går, "Hur ser man att ljuset är svartvitt?". Jag får väl skylla mig själv som kläckte ur mig en formulering som "... när jag plötsligt insåg att det här var ju svartvitt-ljus ...", och ta skeden i vacker hand och försöka förklara.

Varför skrev jag som jag gjorde? Det var nog mest att beskriva en känsla som plötsligt dök upp, och det var så jag upplevde det när jag stod där, en insikt som kom från jag-vet-inte-var. Tänker jag efter kan jag nog formulera insikten som:

"Vad håller du på med grabben! Du använder ju inte färgen för att komponera bilderna, du försöker ju bara fånga linjer och former. Se efter, behöver du färgen"

Någonting sådant var det. Men så enkelt kanske det inte är, det måste ju ligga något bakom.  Kanske många års fotograferande har satt sina spår, att man lärt sig se och uppfatta,  utan att riktigt vara medveten om det. Jag kan ju försöka vända på det, det var inget i motiven som krävde färg, så varför då ha färgbilder. Nä, det fungerar inte heller, inte till fullo i alla fall, för ibland använder jag färg för att visa hur färglöst det är.

Så det var nog ljuset i alla fall. Gråmulet, gråtråkiga moln, inget ljus som gav lyster åt några färger, inga kontraster att tala om. Alltså lika bra att sortera bort färgen eftersom den bara stör. Eller sortera bort färgen för de grådassigt glåmiga färgbilderna gör ingen människa glad. Allra minst fotografen som efteråt inte begriper varför bilderna blev tagna.

Gråmulet, gråtråkigt, kontrastlöst. Kanske var det så jag menade.

Ett annat svartvitt-ljus mötte mig i morse.

Svart och vitt och stora kontraster. Färg är överflödigt, skulle troligen ta bort en del av stämningen. Tur att jag hade min konstgjorda tri-x kvar i kameran.

Lite senare passerade jag här. Form och gråt, vitt, svart. De färger som fanns här skulle också ha stört. Om det var SV-ljus. Tror det, gråtråkigt var det.

Här var det inte mycket mer i motivet än svart och nyanser  av grått.  Det gröna var knappast grönt i det grå morgonljuset.

När jag gick hem var det definitivt svartvit-ljus.

Fri hand med stöd av grindstolpe. Med stativ kunde  det nog blivit snyggt i färg också, men inte som snapshot.

Inte för jag vet om jag har svarat på frågan, men det var ett trevande försök. Andra kan säkert formulera det bättre. Jag hävdar fortfarande att det var en känsla.

Bilderna är förstås specialtagna för inlägget.

.

Vägen jag vandrade igår, innan världen blev svartvit

Det är inte normalvägen till jobbet, utan den något längre alternativvägen, men jag har ändå vandrat den många gånger. Ändå var det först igår jag tänkte på hur tydlig och vacker väg det är i början av vandringen, oftast har jag inte fotograferat något förrän jag passerat en motivlös transportsträcka. Tänk hur fel man kan ha.

När jag går ut ur området där jag bor börjar vägen.

Bara en upptrampad stig i gräset, men kanske var det ljuset och barrmattan som plötsligt gjorde att jag såg att det var en bild.

Jag var faktiskt lite förvånad över att jag inte upptäckt det tidigare, det var ju ett så uppenbart motiv. Roligt att vägen fortfarande kan bjuda på överraskningar.

Mellan två villatomter öppnar sig vägen ut i världen.

Sedan fortsätter vägen längs en gata. När jag flyttade hit för sex år sedan var det fortfarande grusväg, men nu finns det beläggning.

Former och barrmatta blir till bild.

Framme vid gångtunneln under motorvägen inväntar jag ett par cyklister som närmar sig bakifrån.

Väl ute på andra sidan hittar jag en ny vy på det nybyggda hotellet.

Strax därefter upptäcker jag att världen är svartvit, men det bloggade jag om redan i går.

.

När jag gått en bit upptäckte jag att ljuset och molnen gjort vädret svarvitt, så då satte jag i TRI-X

Jag började som vanligt i morse, gick iväg för att komma till jobbet och hade kameran i högsta hugg, gjorde några fynd och kom på en del idéer, när jag plötsligt insåg att det här var ju svartvitt-ljus, så jag bytte film. I alla fall bildlikt, eftersom jag inte kan få in någon filmrulle i kameran. Jag ställde om till färglöst läge (monoton tror jag det heter) och 400 ASA. Närmare  tri-x kan jag inte komma.

Sedan var det bara att plåta.

Plåta utan tanke på ordningen på bilderna, annat än kronologiskt

Jag lämnade ju det här med svartvitt en gång i tiden för jag inte riktigt gillade efterarbetet, men är det så här smidigt kan jag tänka mig att återvända lite oftare till ursprunget.

Det svartvita som uttryck alltså, inte till kemikalierna och mörkret.

När färgen är bortsorterad kan man ju tänka mer på formerna, linjerna och strukturerna. Tänk att det är så  lätt att glömma hur det var.

Lika förvånade var det hur snabbt känslan kom tillbaka.

Eller inbillar jag mig?

Det gäller ju bara att välja rätt väg.

Det är roligt när det är roligt att fotografera.

Olympus PEN står för det svartvita "direkt i kameran".

.

Det var det som faller ner som gjorde bilderna så sköna, och så vädret därtill, det blöta ljuset, i alla fall i går.

Det kändes så i går morse när jag kom ut, vilken strålande dag, igenmulet och grått och ett så skönt blött ljus. Härligt väder till skillnad från den hemska solen som förstör ljuset och motivet och slår sönder bilderna med hårda skuggor. Jag riktigt gladde mig, kan man bli annat än glad när mötet mellan två svarta asfaltsstråk blir till en skönhet.

Formskönheten förstärks av allt det nedfallna, de blöta formerna är mjukare än annars, i alla fall för ögat.

Stenen är mycket vackrare än den brukar, även om den alltid är skön, hur många gånger jag än går här.

Ibland blir överflödet nästan i största laget, här kunde naturen kanske sparat lite på effekterna, även om det röda blir en fin kontrast till det gröna och det blöta.

Tänk hur vackert ett övergångsställe kan bli med lite dekor.

Lövhalka. Ja, ja, jag vet, men det är vackert ändå. Det är värre för tågen.

Jag gillar de där sofforna, det har jag skrivit förut, de är så fint utplacerade och de fångar min blick, men det är bara ibland omgivningen möter upp med tillräckligt skön scenografi.

Idag stämde det.

Till och med gatkanten blir en skönhet en dag som denna.

Kan man undgå att njuta...

All skönhet är inte lika överdådigt färgrann som en sprakande  show.

Också det finsmakade bär på en skönhet, även om den inte skriker ut det.

Jag kunde helt enkelt inte låta bli idag. Att fotografera alltså.

Jag och lille PEN blev lika glada.

.

Dagens fönsterputsare
farsoten sprider sig?

Redan i morse, på långt håll i regnvädret, kunde jag ana att de klängde på väggen.

Så gick dagen och så småningom gick jag hem, och de hängde fortfarande där. Aftonljuset var lite taskigt, men jag kunde inte låta bli.

Tripp, trapp, trull, där hängde de.

Bäst att titta lite noggrannare.

.

Inte titt-ut men väl titt-upp.

.

Kanske en gatubild också.

.

Olympus PEN var i farten