Juli. Söndag morgon. Sol, skugga folktomt.
Öde! Som när jag var liten pojk.
Å så rester på kortet: Emil Jensen

I morse, eller ska jag säga förmiddag, klockan var ju i alla fall över nio, och jag gick till tvättstugan. Korsade gatan, inte ett (mänsklig)t liv någonstans så långt mitt öra kunde höra eller mitt öga se. Solen stod redan högt på himlen och skuggorna var små men skarpa.

Folktomt och öde. Stämningen från när jag var liten pojk dök upp, då när vi bodde i ett litet hyreshus, insmugglat bland villorna i Bromma, och sommaren var lika solig och öde som idag, och alla jämnåriga i villorna var på landet, på Koster eller i Torekov eller på den egna ön i skärgården och mina föräldrar hade inte fått semester än.

Den känslan dök upp där på gatan i morse, så jag gick in efter kameran.

Men riktigt så här tror jag inte det hade sett ut då, även om känslan dök upp. Asfalten på trottoaren hade nog varit svartare och inte så mycket utblandad med grus, så att den kunde bli lite mjuk och skön och formbar  för fötterna. Och ogräset hade nog inte funnits där, det fanns kommunala gubbar som tog bort sådant på den tiden. För hand.

Är det sådant man tänker på när man säger "bättre förr", mjukare asfalt och kommuner som hade råd? Eller tänker man på söndagsstängda affärer och att gå till grannen och låna en kaffekopp mjöl, eller en gaspolett, för att man glömt att handla.

R- och K-brunnar. Går det att ta sig över gatan utan att nudda asfalten?

Fotografen och asfalten.

Men när jag kom in till sandlådan återvände jag till nutiden. Så här färgranna var inte lekplatserna på den tiden, och inte leksakerna heller.

Det är nog inte folktomt heller, barnen har bara inte hunnit vakna ännu...

Emil Jensen?

Ja han dök upp på minneskortet också. Jag tog morgonens bilder med Olympusen, som jag inte använt på ett tag medan jag testat min nya G2:a och en massa konstiga objektiv, men idag högg jag den när jag skulle fånga gatans söndagsmorgonskuggor.

Sist jag använde den var häromveckan när dottern lockade med mig till Djurgården när det var en konsert med Emil Jensen, som är en av hennes favoriter. Eller ska man hellre säga föreställning, för visst spelas det musik, men egentligen händer det bästa mellan musiken, när han pratar. En modern satiriker.

Det var mycket folk där

Man kan kombinera lyssnandet med picknick om man inte hunnit äta.

Jordgubbar är gott, nästan som smultron...

Smaskens...

Men som sagt, om ni får chansen, lyssna på honom!

Olympus PEN EP-1+17 mm pannkaka

Bara snurriga tankar --
eller vad som kan hända om man hittar en bortglömd glasklump i skåpet.

Inspirationen kan komma från olika håll, ibland från det mest oväntade håll och i en oväntad form som plötsligt bara dyker upp och triggar hjärncellerna  i den ena eller andra riktningen. Den här gången var en supervidvinklig bloggkommentar  den utlösande faktorn, och jag klättrade upp i ett överskåp och baxade fram en glasklump, "Made in Belarus".

Jag hade fått en idé.

3,5/8 stod det på glasklumpen, alltså 8 mm 0ch ljusstyrka 3,5, inte tvärtom. En sådan där glasklump som ger en cirkulär bild av halva omgivningen. Inget optiskt mästerverk men en rolig leksak som inte kostade många sekiner när det begav sig. Jag har egenligen aldrig riktig stött på ett motiv den skulle passa till, i alla fall inte när jag haft glasklumpen med mig, och det brukar jag aldrig ha. Den leker mest kurragömma i ett skåp, men idag fick den komma fram i ljuset.

Bilderna blir runda, ja inte riktigt då, eftersom jag inte har en fullformatare, så det får bli avhuggna cirklar. En del av bilden hamnar utanför kameran, så att säga, eller i alla fall utanför sensorn.

Runda bilder passar väl till runda motiv, roterande t.ex. Nu hade jag ingen karusell att fotografera, så glasekipaget fick själv bli karusell. Rörelse i konsten igen?

Hela världen snurrar...

Jag har ju gjort sådana här snurrigheter förut, men inte så här vidvinkliga, inte kommit på idén. Det ger ju lite nya vinklar(!) och möjligheter även om vinkeln kan vara besvärande också, objektivet sväljer ju så mycket, kanske även sånt som inte borde vara med, så det gäller att se upp.

Välja rätt motiv alltså.

Det är inte en landningsbana för UFO:n som hamnat i centrum, utan grannens studsmatta. Och Sollentuna centrum. Kring denna pol roterar hela världen, och jag befinner mig i världens centrum. Spännande!

Omtumlad av denna upplevelse går jag in och ser att allt har ändrats där med!

Mitt vardagsrum har visst blivit en centrifug. Eller är det bara en drömvärld? En tidsmaskin? På jakt efter den tid som flytt?

Jag klev ut genom dörren igen och fångades av en virvelvind, en gul tromb.

Men egentligen är det bara ett kungsljus som står och trycker i ett hörn.

Men den ser inte riktigt normal ut. Har jag lyckats fånga rumtidens krökning på bild? Jag kan ana flera plana rum i bilden...

Varje betraktare må ha sin tolkning. Konstigare än så är det inte. Det är ju bara en lek med ord och kamera och sinnen. Kanske bara ett sätt att fånga dagen.

"Life is too serious to be taken seriously"

.

.

Efter regnet skulle det bli, men det blev lite olika objektiv och en del funderingar också, på köpet

Regnet kom i går kväll, men inte så tidigt som jag hoppats, så jag fick gå och lägga mig utan regn. Men i morse var det blött, så jag stegade ut med kameran för att pröva på lite blötfoto. Det var inte riktigt blött ljus för det var inte blöta moln längre, men blöta små droppar fanns det i alla fall.

Utanför dörren stod min cykel och hade samlat upp fotodroppar åt mig. Man ska nog förstora för att se hur det egentligen ser ut. Det gäller nog de flesta bilder, inte bara mina, komprimeringen tar bort en del skärpa och detaljer i bilderna.

Bredvid cykeln fanns det blöta droppar även på bladen och de fick vackert finna sig i att bli infångade av kameran.

Flyttade mig (och kameran) till andra sidan av huset för att få ett annat perspektiv på tillvaron, bladen och dropparna

Jag lyckades också få syn på en del av det vilda djurlivet som var uppe och klängde i buskarna.

Så här långt hade jag gjort ungefär det jag tänkt mig (även om jag tog fler bilder än så här), men så flög idén på mig, eller kanske undran,  för undran kommer först och kan kanske leda till en idé.  Jag undrade förstås hur det skulle bli med något annat av mina nya, gamla objektiv. Så här långt var det ett Takumar 55 mm som setat på kameran, en skarp och fin glugg, lättarabetad och som jag trivs med. Den blir ju som ett kort tele på en m4/3-kamera. 

Nu undrade jag hur resultatet skulle bli med ett annat objektiv, så jag bytte ut japanen mot en östtysk, Domiplan i stället för Takumar. Brännvidden är ungefär densamma, 50 mm.

Domiplan

Jag valde samma motiv till att börja med...

men tog sedan några andra blad...

... och avrundade med samma buske som jag gav mig på med Takumaren.

Jag märkte två tydliga skillnader medan jag fotograferade: närgränsen  och smidigheten.

Domiplanen har en närgräns som är betydligt längre bort än Takumarens (75 resp. 45 cm), så jag kan inte gå lika nära. Snigeln var det ingen idé ens att försöka fånga med Domiplanen, den hade knappt synts på bilden.

Domiplanens avståndsinställning är trög, så man får vrida långsamt, vilket gör den lite osmidigare för närbilder som dessa, där man hela tiden behöver ha avståndet under kontroll. Takumarens inställning glider lätt, men å andra sidan måste man vrida långt om man skall gå från normalavstånd till 45 cm.

Skillnaderna i bildresultatet kommenterar jag inte. Det finns ju bilder att titta på.

Industar

Sedan blev jag nyfiken att se vad den lilla sovjetiska Industaren skulle prestera.

Samma cykel.

Några liknande blad.

Samma buske igen.

Den stora skillnaden den här gången var att jag använde min Canon 40D. Den lilla Industaren ser ynkligt liten ut på det huset. Närgränsen är dålig här med och inställningarna lite pilliga för att objektivet är så litet. Men på en mindre kamera blir det ju litet och smidigt.

Och bildresultatet är ju helt OK. Eller hur?

Takumaren vinner ju lätt hanterbarhets-racet. Hur det är med uttrycket i bilderna är en smakfråga. Om jag blev något klokare? Vet inte det, men en del aningar jag haft har nog blivit bekräftade. Bitvis handlar det om att hitta gränserna, hur långt kan man gå och resultatet fortfarande är OK, att på något sätt ringa in användbarheten

Men mest har det varit roligt. Att fota och att skriva. Ett nöje alltså.

En referens?

För att få lite jämförelse med moderna grejor satta jag på ett 100 mm macro på min 4oD, betydligt större än industaren. Vad blir skillnaden?

Jag kan ju göra ett snävare utsnitt eftersom jag kan gå närmare. (Jodå, det går att gå ännu närmare.)

Så här kan ett blad se ut. Kortare skärpedjup i alla  fall (om man vill).

Och snigeln syns tydligt.

.

Och här syns skillnaden. Industar till vänster, Canon 100 mm macro till höger.

Ett gammalt hederligt objektiv och en modern bildmaskin.

Det var något som jag kände på slutet när jag använde Canonen och makroobjektivet och (bitvis) autofokus:

Det är en bildmaskin, jag fotograferar ju inte".

Allt går så snabbt och mekaniskt, som på räls på något vis, det är alldeles för lätt att tappa bort bilderna på vägen! Kanske är det därför jag gett mig in på att använda gamla manuella objektiv, för att återfinna känslan i fotograferandet.

.

Som  sagt, det här korta blogginlägget växte efterhand...

.

En afton, ja just nu i afton

Det började blåsa och det skulle bli regn

Men det blev ingen riktig fart på blåsten

Regnet kom inte så jag gick in

Men då började det blåsa

Men blåsten övergick i en lugn afton

Molnen rodnade

Jag började skaka

och skaka

Men nu kommer visst regnet...

.

På väg hem från ett ärende plockade jag upp kameran.

När besluten var fattade och ärendet avklarat kunde jag gå hem i lgun och ro och plockade fram kameran.

Jag tog genvägen (senvägen?) över de tippade schaktmassorna.

Ogräset har tagit över markerna.

Jag kryssade mellan skönheterna.

Det går ju att se det som ett objektivtest också om man inte gillar fjolårsrester.

Jag hade ett 28 mm objektiv på micro-4/3-kamera.

Och en del bilder är tagna med full öppning, andra inte.

Men egentligen tycker jag det viktigaste är att allt är så vackert.

Det gäller bara att se sig omkring även där världen vid första anblicken ser ful ut.

.