När aftonen kommer och även sommaren skymmer blir tiderna längre och man kan skaka loss med kameran

Jag fortsätter att odla mitt återuppvaknade intresse för rörelseoskärpans bildskapande egenskaper, och inte då rörelseoskärpa för att motivet rör sig utan för att kameran rör sig. Avsiktligt.  Styrd av fotografen. För att skapa mönster och effekter.

Är det då bara slumpen som ger resultatet? Kan man ha någon koll, när man inte ser vad man gör. Visst blir det  oförutsägbarheter och överraskningar i resultatet, men med träning och vana kan man också styra resultatet i en önskad riktning. Men att bara repetera sådant man redan har gjort (och lyckats med) är inte spännande i längden, roligare är då när man hittar något nytt. Och lika tråkigt är det när bildresultatet blir nedslående, när en idé inte fungerar.

Långa tider

Det behövs långa exponeringstider och där dyker de tekniska svårigheterna upp. På dagen är det ljust och lång exponeringstid ger ljusa, överexponerade och urfrätta bilder. När mörkret faller blir exponeringstiderna längre, men samtidigt minskar kontrasterna i bilden. De bildmässigt intressanta kontrasterna. Att hantera och utnyttja detta är en av utmaningarna som gör bildjakten intressant. Den andra utmaningen är att få till inressanta motiv/bilder.

Men man slipper besväret att hålla kameran still. Frihandsfoto även när det är mörkt. Inget stativ! Frihet åt fotografen. (Men myggbett kanske man får räkna med, beroende på var man befinner sig.)

Skymningen faller. Först blir bilderna ganska ljusa när man rockar loss i gräset.

Mer struktur än komposition, men mönster kan ju också vara intressanta. Man får finna sig i att alla bilder inte blir höjdare när man håller på med  det här. Speciellt i början. Det ligger många misslyckanden kvar längs vägen. Men då har man i alla fall haft roligt under tiden, även om man kan bli lite besviken efteråt.

(Och, som sagt, förstora. Annars ser man inte hur det ser ut)

Vartefter ljuset tonar bort mörknar också bilderna, de mörka ytorna blir större och det gäller att hitta det ljusa i bilden.

Här är det en ståtlig vit Digitalis som får stå för ljuset.

Fotografen har varit lagom darrig på handen

Mot en ljus vägg kan några torra spretiga spiror bli riktigt skira, trots att mörkret har kommit. Där finns fortfarande kontrast.

När det mörknar blir jakten på kontrast viktig. Då är det inte fel med vita blomor.

Är blommorna tillräckligt många, kan de nästan ge ett skimmer som av månsken.

När kommer trollen?

Är det alltings uppkomst det handlar om, livets ursprung och det eviga kretsloppet eller är det bara flygande guldfiskar

Det är måhända inte lätt att veta eller se vad det handlar om, och var individ må ha sin tolkning av vad som synes vara eller inte vara.  Är det bara konstigt, är det sköna syner eller döljer sig någon djupare visdom eller upplevelse i dessa skapelser.

Jag ska inte tolka (om jag kan låta bli)...

... men jag kan ju antyda

Prästkragar i stort och smått. Kaos och skönhet?

Bilderna är inte komponerade, planerade eller manipulerade, de är bara tillkomna av kamerans rörelse, styrd av min hands kaotiska rörelser, ibland lite systematiska, ibland mer slumpmässiga. I efterhand är kontrast, skärpa och ibland färgmättnad justerad. Det är allt. Själva bilden är tillkommen i en enda exponering. Kortare eller längre.

En mikrovärld som egentligen inte finns, uppstår inne i rotationen

Är det inte något litet som börjar växa... en embryocentrifug?

Former bildas

Är det universums födelse vi bevittnar och längst in sitter  Plåt-Niklas och styr...

Så mycket i världen handlar ju om rotation och och cykliska företeelser, så varför inte roterande och snurriga bilder? Då kan det ju också finnas ett centrum att fokusera på.

Kan guldfiskar flyga?

Den är vacker tycker jag. Det kanske räcker? Det behöver inte vara något.

Skönheten behöver inte förstås, förklaras eller analyseras, det räcker att den blir till och är och finns. Det kan hjälpa att inte tänka för mycket.

Filosofiskt eller flummigt? Jag bryr mig inte. Det är jag.

Dubbla rotationscentra? Hur fungerar det?

hm...

Lågflygning över landskapet

Är det änglar eller är det spöken därborta?

På något sätt ska det sluta...

Panta Rei?

Allt upplöses i den överexponerade himlen. Kanske går det att tolka på något sätt också. Nu är det bara en bild.

.

Affe kanske hade rätt i alla fall!
Och det blev annorlunda när det var ljust.
Några snabba smakprov

Du kanske borde göra lite mer sådant här, tyckte Affe i kommantaren till mitt förra inlägg, och jag slog ifrån mig idén lite grand. Ibland är jag sådan, idéer slår inte rot på en gång, det behövs lång inkubationstid. Det måste gro först så att det kommer inifrån och inte utifrån. Jag tror det grodde fort den här gången.

Till nattens dansbilder  använde jag vidvinkel, lille PEN + 17 mm, bl 2.8 och tider på 1-2 sekunder. Det var om inte mörkt, i alla fall skumt.

Nu på förmiddagen gick jag ut igen, för att testa igen, men valde storkameran som legat i träda ett tag medan jag experimenterat med m4/3 och gamla manuella objektiv. När jag tömde minneskortet hittade jag en experimentbild där också.

Prästkragar häromdagen, Industar 50/3.5 på Canon 40D (och det är nog bl 3.5, för att minimera skärpedjupet).

Att leka (läs: skapa) med skärpedjupet, som i ovanstående bild, är ett sätt att få (medveten) oskärpa i bilderna. Att röra på kameran är ett annat sätt att leka fram oskärpan. När man lyckas få till rätt rörelse kan det bli fina resultat, men det kan också bli katastrofalt dåligt, mycket skräp på vägen blir det, för att vaska fram guldkornen.

Affe lurade alltså ut mig i morse (Tack Affe!). Jag satte på min zoom 10-22 mm och körde med 10 mm. Rejäl vidvinkel alltså. Och bländare 22 för att få tillräckligt lång exponeringstid.  Jag måste ju hinna röra på kameran. På köpet får jag onödigt stort skärpedjup, men det gör inget, för det ska ju ändå bli oskarpt. Samtidigt gör det inget om det (rörelse-)oskarpa blir lite skarpare , för det ger lite annorlunda struktur på bilden.

Det här med exponeringstiden är en begränsande faktor för den här typen av bilder. Bilderna i morse tog jag med tider på 1/6-1/2 sekund. Då gäller det också att vara snabb med kameran.

Den här t.ex. 1/6 sekund.

Det var lite ny erfarenhet att köra med så kort tid. Vet inte om jag gjort det förut. Det är enklare om man har mer tid på sig.

Prästkragarna börjar bli överblommade, de är inte längre vackra att ta blomporträtt på, men oskarpa kan de ju få stå för det vita i bilden. Däremot finns det en Spiraea-häck som börjat blomma, så vi kan ju titta på en sjättedels-sekundare med den också.

Här har jag inte roterat kameran (det syns, va!), utan rört den längs en rät linje. Lite karnevalsstämning tyckte jag det blev.

Det blev fler bilder i morse, så kanske kommer det fler smakprov. Eller också går jag ut och rör på kameran igen.

Jag har ju ännu inte riktigt smält Affes formulering "Kanske skulle du satsa lite mer på det?" Satsa? Det låter så ambitiöst;) Men jag upptäckte i morse att det kan finnas mer att hämta här, och då blir jag nyfiken, och då blir det intressant. Det jag redan kan är ju inget intressant att utforska.

Hmm...

.

Midsommarnatt - när det är som mörkast och blommorna dansar

Även under den ljusa midsommarnatten blir det lite mörkt en stund, om man nu inte befinner sig i Norrland, och då kan man njuta av skådespelet.

Ljuset över förorten, när regnet lättar (lite fusk, natte före midsommarafton)

Men här är vi inne på rätt natt och blommornas nattliga lek har börjat.

jag har ju roat mig med det här förut, att fotografera prästkragar i sommarnatten och har man bara tillräckligt lång slutartid kan man få se hur blommorna dansar.

Kanske är det Tjajkovskijs Blommornas vals som spelas.

Man vet aldrig vad det är för figurer som döljer sig i mörkret, om man inte tar fram kameran och fångar dem.

Men även här blir det så småningom dags för sista valsen och ljusen slocknar...

Ha en fortsatt trevlig midsommar!

Solsken och folk som väntar eller är på väg...
...kan väl passa idag.

Sommar sol och värme, även vid busshållplatsen. En del går, en del väntar och andra bara sitter.

Står och sitter.

Går.

Gult och gult.

Ensam?

Felix tomatketchup

Skönare i skuggan?

Bara några anspråkslösa observationer vid Sollentuna station, en solig dag i juni 2011.