Min puckel (den med Ellens alltså), där som barn jag lekt

"Min puckel" Inte för jag äger den eller har anspråk på den, men jag bodde där under några av mina barnaår, och den finns fortfarande kvar i mitt hjärta.

Före senaste Ellensträffen gick jag nedanför, på den nedgrävda delen av Hornsgatan och tittade upp mot huset där jag bott och gatan där jag lekt.

Nu är husen fina och renoverade, men gång i tiden var de gamla och hela rasket skulle rivas. Därnere gick spårvagnarna. Jag har flera gånger tänkt att gå dit och fota lite noggrannare, kanske berätta vad som fanns då bakom de olika skyltfönstren.

Det här kan ju bli en introduktion.

Där uppe ligger porten Hornsgatan 28, där vi bodde. Inte i de fina fönstren mot gatan utan in mot gården, dit solen sällan nådde. I de fina fönstren hade man toalett i lägenheten, vi hade vår ute i trappuppgången, Men det var WC. På flera ställen i kvarteret var det torrdass på gården som gällde.

Nu har jag flyttat mig en bit, så jag är mitt för Bellmansgatan, bakom ryggen på mig låg apoteket på den tiden. Gamla hus ska kanske plåtas i svartvitt för att ge den rätta känslan.

Muren ner mot den lägre delen verkar lite sliten, eller är det bara spår av växtligheten?

Den där soffan fanns inte inte där på min tid. Det är jag säker på. Däremot kunde man köpa fotogen till värmeelementen i butiken intill.

Vi kanske ses på puckeln igen när jag varit där igen.

Olypus PEN + 17 mm

Jag förstår inte
hur det fortfarande kan finnas outnyttjade vinklar.
Och blommor till Arthur på födelsedagen

Det finns saker här i världen man inte begriper. Annat bara undrar man över. Eller plötsligt fascineras över. I morse när jag passerade mina gamla genomfotograferade tunnlar slog det mig plötsligt: det finns ju nya vinklar här. Jag trodde jag redan utnyttjat alla. Eller var det ljuset. Eller återseendet eftersom jag gått en annan väg ett tag.

Outgrundliga äro alla mysterier.

Kanske är det grönskan som gör det. Det frodas i betongen, är det växtligheten som lurar ögat att ta en bild?

Den här vinkeln är garanterat ny, den har jag inte sett förut. Tror jag.

Men det är grönt här med.

Och här är det verkligen grönt.

Men det var vinkeln och perspektivet jag såg. Och mannen med hunden. Nu är människorna så där små igen i mina bilder. Det hör till bilden.

Här är det gröna borta för att inte förleda oss.

Och så var det dags för födelsedagsblommor åt Arthur, ett helt fång gula skönheter.

Vem Arthur är? Ingen aning, men det satt en födelsdagsbild på skyskrapebygget. Syns inte? Nä, man ska ine fota höghus med vidvinkel om detaljer ska synas.

Och tror ni inte Kista Science Tower tittar fram där till höger. Kanske rädd för den växande utmanaren.

Och så lyssnar jag på Muddy Waters. Tack Chasid för tipset.

Är det ett sagoslott, där i skogen?
Är blått den nya modefärgen?
Vad är det för torn som tittar fram?

Här har jag gått förbi ett antal gånger de senaste åren, och så visste jag ingenting! Vägbygget öppnar plötsligt nya vägar, samtidigt som gamla försvinner.

Men plötsligt öppnar sig vyn. Är det ett slott därbortom dammen? Det dök upp lika plötsligt och magiskt som i sagorna.

Rent prosaiskt är det IBM:s huvudkontor som förut legat på inhängnat område, men som nu är öppet så man slipper en omväg.

Så är det alla dessa nya blå hus som växer upp helt plötsligt, insvepta i blått.

Är det en modetrend? Vad blir det nästa år? Rosa?

Och ser ni är till höger i bilden, det där tornet som dyker upp då och då i mina bilder.  Kista Science Tower. Det är en gammal idé som poppar upp då och då, liksom ligger och jäser och mognar...

Tornet kunde inte hålla sig borta här heller, men här leker det tittut till vänster. Vad månde bliva?

För övrigt tycker jag det blå nätet och den soliga sommarhimlen var en knepig kombination, färgmässigt. Det skar sig riktigt äckligt innan jag justerat lite.

När det är mulet går det mycket bättre.

Den har trängt in inomhus också, den blå trenden

Kallt och varmt i kontrast.

På eftermiddagen var ljuset mjukt och mulet, men jag såg ändå mest svartvitt och nu är fotbollen slut å då kommer resten

I morse var ljuset hårt och jag valde svarvitt för hårdhetens skull. När jag gick hem var det mulet och kallt och fukten hängde i luften, som kylde och jag valde ändå svartvitt. Kanske för färglöshetens skull.

Vitt hus mot gråvit himmel, tur att där fanns en kran, så att det blev en bild.

Brolinjer och kraftlinjer och andra linjer med mest grått och svart och vitt passar väl bra i svartvitt.  Nästan, jag tror de finns en liten blå ton kvar. Kändes bäst så.

Mest linjer och konturer och silhuetter. Givet svarvitt.

Men jag exponerade också en ljus variant, avsiktligt överexponerad, för uttryckets skull.

Det är roligt att experimentera. Tur att jag promenerar så det blir bilder.

På väg hem idag

med Olympus PEN + 17 mm

I morse var ljuset hårt, jag såg svartvitt och det blev fyra snabba hårda.

Solen sken i morse från molnfri himmel, skuggorna var skarpa och hårda och nyanser gjorde sig icke besvär. Jag tänkte kontrast och försökte fånga.

Fyra olika blev det.

En bro ger ju skuggor, asfalt och vita linjer ger svart och vitt och en bil kommer.

Nog är dom där pilarna lite klena, eller hur?

Hus bygger man mot (nästan) molnfri himmel och herr Gårman går i sin karaktäristiska stil. Men det var det kritvita som fångade mig.

Vänta på buss i motljus, en given bild när jag passerade.

Den här var väl inte lika given...

... men jag tycker den inte blev så dum.

Nu är det fotboll, va?

PEN+17 mm, tagna på en höft