Uppvaknandet - tillika del 3

Sakta vaknar världen till liv och så även jag. Det är tyst, men det mulna morgonljuset silar sakta genom nattgardinens grova nät, strukturer bildas och fotgrafens blick aktiveras, sökandet börjar, förnimmelserna kommer och så även motiven.

Morgon-gardin i Biskops-Arnös norra flygel. En bra start på dagen.

Strukturerna i väven måste förstås utnyttjas för skapandet. Här finns ju form, liv och fantasi.

Samma morgon-gardin...

Lättar man på gardinen finner man några morgontidiga därutanför.

Utanför fönstret.

När gardinen väl var uppe, fångade ögat in glasets strukturer. Måste utnyttjas. Gränsytor är spännande, både som gräns och som ett eget objekt.

Världen därute är fortfarande grumlig...

...men glaset är skarpt.

Och med överdrivet bruk av oskarp mask kan man hamna här.

Så småningom vaknade fler och vi blev sittande i köket. Mycket te och kaffe gick åt och klockan bara ruuusade fram.

 Leif förklarar hur det är...

...Annelie lyssnar koncentrerat...

och Lysa tittar beundrande på denne kunnige man.

Tack, för en trevlig helg, alla som var med. Den kommer nog att ge efterdyningar, både i tanke, handling och bilder.

Möten, förnimmelser och fönstertitterier.
Vad gjorde dom... (del 2)

Helgen är över, en arbetsdag har förflutit, men i våra sinnen lever mötena kvar, mötena med andra människor, men också mötet med världen runt om och alla förnimmelser, medvetna och omedvetna. Hur fångar man dem i en blogg eller i en bild, kanske knappt förnimbara för dem som var där och än mer svårförmedlade till andra. Och alla har vi vår egen version med oss, den sanning vi själva upplevde, som Nic så riktigt påpekade under eftermiddagens sittning.

Var det någon mer än jag som upplevde just detta ? Eller är det bara min version av verkligheten?

En suddig misslyckad bild eller en fångad förnimmelse, ett kvardröjande moment...

Fönster är spännande, de kan ge så många versioner av världen, om vi bara har ögon att se och uppfatta och vågar låta blicken förirra sig i spegelvärden. "Den som har modet att gå vilse har chansen att upptäcka något nytt"

Men fönstertittande kan ge inte bara speglingar utan också inblickar.

Tora Dahls rum på Biskops-Arnö.

När vi samlat oss igen, var fokus på att lyssna.

Men också diskussion...

...och glädje...

.... och koncentrerat allvar.

"Möte och samtal" var temat. Tydligen även i mörkret.

En titt i ett annat fönster avslöjade att nog något annat var på gång

En brasa därinne i värmen.

Därinne där kvällen avslutades med varma samtal.

Ja, nu är det bara dagen efter kvar, så det får nog bli ett avsnitt till.

Vad gjorde dom på Biskops-Arnö i helgen?
Del 1

Ett blandat gäng Fotoside-medlemmar ställde kosan till Biskops-Arnö i helgen. Folket var samlat i det gamla mörkrummet som blivit ljusrum  och den lysande anföraren Lysa förklarade läget.

Åhörarna verkade trivas.

Kurt och Tomas på gott humör.

Vid sidan av stod Leif och Louis och studerade något intressant

En kamera. Vad annars när fotofolk träffas.

Men något annat händer visst därborta...

Men snabbt återvänder de till något intressantare

Och nu är de redo...

Sedan blev fotograferna utsläppta på grönbete...

...eller, tipspromenad var det visst.

Men jag hittade en annan figur som också var ute.

Vi återvände till husen...

...som speglades i fönstret, liksom denna figur.

Och sedan fortsatte "Möte och Samtal" inomhus.

Väl mött i morgon igen!

Dagen när gräset blev till is

Lillen har vaknat ur vinterdvalan och har varit ute på hal is. Det var en morgon för några dagar sedan när värden nästan blivit kanderad. Gräsmattorna blänkte i morgonljuset.

Den här stenen har ni sett förut, men inte på detta underlag.

Men det finns dom som vågar sig ut på det hala underlaget.

Hundägarna är ju alltid ute och går...

Ja, det här är också en gräsmatta!

Och det svaga vintermorgonsljuset speglar sig.

Lillen är förstås lillkameran, Canon S70. Alla bilder tagna med 28 mm (ekv.)

En dag i januari

Det har ännu inte blivit mycket fotograferat under detta år. En enda dag i januari hade jag kameran med på min dagliga arbetsvandring, och då den stora. Lika naturligt det var under hösten att alltid ha kameran med, lika naturligt är det nu att inte ha den med.Jag funderar inte på varför. Var sak har sin tid. Kanske har jag jobbat för mycket, så tankarna varit på annat håll.

Men en dag hade jag den med i morgonmörkret. Dvs solen var nog på väg upp, men molnen var tjocka, tjocka och det var blaskigt, värmen hade dragit in och smälte snön och gjorde om den till vattenpölar och man hade all chans i världen att både halka och bli blöt.

Den lilla svårfotograferade kullen lyckades jag få lite liv i med hjälp av en vattenpöl.

Och genvägen över gräset var det säkert ingen som använde den här dagen. Blött vatten på blöt is ger snabbt blöt fotgängare för den som försöker.

Men, som sagt, vattnet skapar nya motiv.

Själv fortsatte jag vägen till höger, rakt in i mörkret...

Ett helt annat ljus var det när jag gick hem. Molnen låg fortfarande lågt, som ett lock som stängde in allt gulorange ljus. Samma gräsyta som på morgonen, men i andra riktningen

Och i gångtunneln har det kommit upp ny belysning.

Det var nästan hela bildskörden i januari.